15 år med brev från landet Annorlunda

Det är söndag, vilket betyder hemmadag för dig. Vi har haft en bra dag. Hälsat på Mummi. Ätit glas. Och sökt lejon i Trollskogen vår. 

Du hoppade med skräckblandad förtjusning till då jag skrämde dig med ett lejonvrål. Du skrattade till och sade, på ditt eget vis, att inga lejon här. Lejon bor i Afrika.

Sen såg vi att en man med hund kom emot oss. Han tittade lite nyfiket på oss och sade, teillä taitaa olla hauskaa? Vi nickade och sade jo. Leijonanmetsästys käynnissä. Han log och vi vandrade vidare.

Jag har släppt på greppet om din hand. Känns ibland som att jag bara håller dig i lillfingret. Du tar dina steg mot ett liv där jag inte är med i allt.

Nu sitter du på din jumppaboll och hoppar medan du ser på BUU-klubben. Ditt favoritprogram. Du hoppar upp och ned, upp och ned. Det hjälper dig att fokusera.

Jag sitter i soffan och bläddrar här på bloggen för att titta på minnen från vårt liv. Och märker att just idag, 14.6, har det gått 15 år sedan min första text! 

Minns hur nervös jag var när jag började skriva. Vad skulle folk tänka? Skulle jag bli dömd för att blotta för mycket? Eller skulle jag ens kunna formulera mina tankar? Skulle nån ens läsa?

227 texter (denna blir nummer 228) och 361 094 visningar har det blivit på 15 år. Stort varmt tack till alla som läst och kommenterat under åren!

Numera skriver jag inte alls lika intensivt som i början men nu som då ändå. Vill hålla kvar detta ställe. Ett ställe där mycket av mitt liv samlats och där jag med egna ord får uttrycka mig.

Som skrivet; just idag är det exakt 15 år sedan den första nervösa texten skrevs. Minns hur jag efter publiceringen spänd satt vid köksbordet och funderade på mottagandet. 

Och vilket mottagande det sen varit! Tror en och annan tår trillat ned för kinden då jag läst kommentarer. Speciellt värmande har det varit med dem där en annan förälder skrivit att tack för att du beskriver vår värld. Eller då nån kommenterat att de fått en djupare förståelse för oss i landet Annorlunda. Der var ju liksom det som var meningen med hela bloggen.

Bloggen har gett nya bekantskaper och jag har via den blivit tillfrågad att föreläsa. Tror den spelat roll också i att jag fick Fredrika Runeberg priset i tiderna.

Tänkte det kunde firas lite! En gammal hederlig blogg. Bloggar verkar vara lite på utdöende men denna får hållas vid liv mellan varven.

Hur jag ska fira? Med ett varv i skogen och samtidigt fundera på livet som varit. Ett liv som blev annorlunda men ändå så rikt.

Samma skrot och korn som tidigare - det blir liksom inte bättre än så här

Sätter mig ned i soffan. En lång dag bakom mig har jag. Både styrelsemöte och jobb. Men känner helgens spänningar börjar släppa lite.

Tittar på mina fötter. Har tydligen haft olika strumpor på dem. Igen. En vit och en svart. Suckar lite åt mig själv. En riksdagskandidat kan väl inte gå omkring i olika strumpor. Eller?

I lördags blev det offentligt. Det där med att jag ställer upp i riksdagsvalet. Genast hände saker på some. Nya  följare kom. Och spridningen är plötsligt långt större. Brukar ju inte ha flera tiotusentals visningar så där till vardags. Men tydligen nu. Publiken växer.

Betyder det att jag måste ändra på mig? För det är ju fler som tittar på mig. Utvärderar mig. Funderar om jag är tillräckligt?

Fick idag en kommentar om att det nu skulle vara bra att jag är "proffsig" i mina kanaler. Viktigt med bilder av bra kvalitet. Att jag ska visa mig mer som en "politiker". En borde tydligen visa en viss bild av sig utåt. Måste man det tänker jag?

Och vad jag svarade? 

Jag är som jag är och har inte en gång i mitt liv använt något filter på bild. Vet inte ens hur man skulle göra. Min man som vet hur oteknisk jag är kunde intyga. 

Så man kommer fortfarande att se mig i butiken, osminkad och med håret på tofs, med mina slitna favoritcrocs på fötterna. De där som är snart 20 år gamla men så himla sköna på foten. 

Jag kommer fortsätta att vara mig själv i alla sammanhang. Säga det jag tycker bör sägas och lyssna till det som behöver lyssnas till.

I en ålder av +50 känns det ganska tryggt nämligen. Man kan konstatera att det blir liksom inte så mycket bättre än så här. 

Fast jag kandiderar i mitt första riksdagsval så är jag fortfarande samma skrot och korn. Det får räcka eller så inte och mitt fokus kommer vara på att lyfta fram frågor som jag tänker är avgörande för Österbotten och Finland. Mera om det i ett senare skede.

Under tiden bjuder jag på ännu ett ofiltrerat foto av mig. I skogen som jag älskar. 

"Toivon, että elämän loppuvaiheessa kaikki sujuisi kivuttomasti ja että minua hoidettaisiin aina ihmisenä"

Äiti, emme tiedä paljonko meillä vielä on yhteistä aikaa jäljellä. Ja vaikka sitä olisi enemmänkin, emme tiedä koska Alzheimer vie sinut minusta kauemmas. Niin kauas ettet enää minua muista.

Sen toki tiedän - ja taidat sinäkin tietää - ettei aikaa mahdottoman paljoa ole jäljellä. 

Muutama viikko sitten keskustelimme hoitajien kanssa sinusta, hoidostasi ja toiveistasi. Sovimme, että elvytyskielto on voimassa. Et halua kitua kivusta. Keskustelu oli hyvä ja lämmin, vaikka loppuun valmistautumisesta puhuimmekin.

Tänään kävin Antonin kanssa luonasi. Ihana omahoitajasi tuli huoneeseen ja näytti uutta taulua seinällä. Taulussa tosin ei ole kuvaa, mutta siinä on sinun elämäntarinasi. Olit hoitajalle kertonut lapsuudestasi, millainen olet ja mitä toivot.

Liikuttuneena luin tekstiä. Hyvin muistit kaukaiset ajat. Olet kertonut, että perhe on sinulle tärkein. Olet kertonut, että olet kiltti ja viihdyt ihmisten kanssa kunhan saat olla enemmän kuuntelija. Et pidä juoruista etkä toisten kiusaamisesta. Ja tarpeen vaatiessa sanot oman mielipiteesi. 

Juuri tuollainenhan sinä olet. Sinä äideistä parhain.

Luin tuota elämäntarinaasi ja lopussa kyyneleet tulvi esiin. Toiveesi on, että elämän loppuvaiheessa kaikki sujuisi kivuttomasti ja että sinua hoidettaisiin ihmisenä. Tarinasi loppui näihin sanoihin.

Sanoihin, joita lupaan vaalia. Kaikkeni tulen tekemään, jotta aikanaan lähtösi on sellainen kuin toivot.

Mutta vielä ei ole lähdön aika. Vielä muistat meidät, lapsesi ja lapsenlapsesi. 

Vielä jaksat hymyillä vaikka välillä surullinen oletkin. Vielä jaksat ihmetellä kuinka Antonista on kasvanut niin iso poika. Vielä jaksat sanoa rakastavasi meitä. 

Vaikka roolit ovat vaihtuneet välillämme katsot minua välillä tiukasti. Selkeästi näyttäen että haluat olla myös äidin ja aikuisen roolissa. Äidin ja aikuisen joka vielä voi tehdä myös omia päätöksiä. 

Mutta ennen kaikkea näen silmistäsi halun vielä olla minulle se rakastava ja huolehtiva äiti, lastenlasten rakas Mummi. 

Koska niinhän se on. Perhe on tärkein.

Jag sitter i soffan i ditt nya rum, du håller på att somna. Ett rum som numera också fungerar som ett arbetsrum. Fast då du kommer hem så plockar vi bort allt jobbrelaterat. Vi plockar bort tavlorna från väggen, tar bort ljusen, blomman och bordslampan. Kvar lämnar bara mjuka saker.

Sånt behöver man göra, har alltid behövt göra.

Jag hör din andring bli djupare. Du somnar nog nu. Jag tittar på dig. Hjärtat smälter.

Du var nog trött när du kom från ditt nya boende. Trött och irriterad på värmen. Vårdarna sade du varit lite extra orolig senaste tiden. Betett dig som du inte brukar. Vi kom fram till att värmen antagligen triggar igång dig. Inte undra på. Det har varit så varmt.

Men du hade firats idag. Fått en present. Det hade sjungits och ätits kaka. Jag fick foton från det. Du såg så glad och lycklig ut. Och så firades du här hemma. Present och kaka. Precis som du vill ha det.

Jag tänker på de gångna åren. Tänker på när du föddes. Det brukar jag göra på din födelsedag. Gissar vi mammor är lite så.

Vet du Anton, sen den dagen, då för 19 år sedan, har mitt liv aldrig blivit som förr. Och nu har våra liv förändrats igen.

Jag minns hur jag på ett IP-samtal i tiderna sade, att jag bryr mig inte om att du aldrig kommer att läsa eller skriva. Men tänk om du kunde sätta fast en dragkedja? Jag minns att jag sade att det skulle du ha nytta av sedan då du bor på eget boende. 

I april hände det. Vi var i simhallen och vi klädde på oss. Vi hade båda varsin väst. Och du fick helt själv fast din dragkedja på västen.

Jag minns hur jag satt där på bänken. En tår trillade ned för kinden och jag tänkte; ja, tiden är nog inne nu. Du kan sätta fast dragkedjan. 

Tiden är inne för att du kan flytta hemifrån. 

Och så gick det. Du bor från i våras på det nya lilla boendet. Men vi ses ofta. Och du kommer hem regelbundet. Som idag. På din födelsedag.

Det har varit en tuff förändring. För dig. Och för mig. Det hände dessutom i samma veva som Mummi flyttade till sitt boende, demensboendet. Och det var mitt i en valkampanj. Men tillsammans klarade vi det.

Dragkedjag är nu fast och jag har igen släppt en aning på greppet om din hand. Släppt för att du en dag ska klara dig även utan min hand. Men dit är det ännu länge. Tills dess ska vi ta vara på vad livet har att ge oss.

Jag har sagt det förr och säger det åter: du må fattas en kromosombit. Men den är gömd i mitt hjärta och tillsammans är vi hela. Du och jag min älskade unge.

It´s a wrap och nu är makten din

Jag är nyss hemmkommen från mamma. Har varit på hennes boende och druckit födelsedagskaffe. Hennes granne från Gamla Vasa tiden var också där, Bitti. Vi pratade gamla minnen och mamma log mellan varven. Lite överraskad men glad ändå. Mamma hade nog glömt sin födelsedag.

Innan mamma har jag varit på torget och Bock´s corner. Delat ut valreklam. Lyssnat på människor. Pratat med medkandidater från både eget parti och andras.

Det har varit intressant och lärorikt. Jag har fått svara på frågor och lyssnat på både Vasabor och Österbottningar. Jag har tagit emot både ris som ros. 

Men NU är kampanjen över för min del. Jag har gjort det som jag haft tid till. Jag har inte lovat människor så mycket. Tiderna är ekonomiskt tuffa så jag har inte velat lova sånt jag inte kan hålla.

Men det jag har lovat är att: 

• jag ska fortsätta jobba för ett samhälle som tar hand om precis alla
• jag kommer att fortsätta jobba för en hållbar ekonomi som beaktar både nuläget och framtiden
• jag ska göra mitt bästa och följa mina värderingar ärlighet, mod och rättvisa

Jag har gjort mitt bästa och nu är det upp till väljarna - dig - att avgöra om det finns fortsatt förtroende. Nu är makten din och valfriden stiger in för min del.

Än känner hon igen mig

Det är märkligt tyst här hemma. Anni är med sin kompis. Jukka ute med sitt. Anton på boendet.

Bara jag i huset. 

Så jag sätter mig vid köksbordet och ser om orden kommer. Men jag vet inte om jag kan formulera dem ännu. För det så finns många känslor i mig just nu. 

Framför mig har jag en hög med foton. Foton som jag hämtade idag. Foton från mamma. Min mamma som vi nu i veckan flyttat. Hon är nu i trygghet. 

Men det var en väl lång väg dit. 

Fem nätter har jag nu sovit med ett lugn. Jag har inte behövt svara i telefon nattetid. Det har varit en del av dem. Skönt känns det. Men konstigt. På något vis hann jag under dessa nästan fyra år vänja mig vid den känslan.

Känslan av att hela tiden vara lite på spänn. På spänn hur mamma har det? Hur hon mår?  Det kan hända att jag haft lättare att vänja mig vid känslan genom erfarenheten med Anton? Med honom om något har jag fått vara på alerten hela tiden. Virvelvinden vår.

Vi tittade tillsammans på foton idag. Hon kom ihåg en del. En del inte. Fotot med min gammelmormor är viktigt. Det är dit hon längtar. Till mummila i Karelen. 

För där lär det ha varit bra. Tryggt. 

Och det är ju trygghet vi människor törstar efter. Att bli sedda, hörda och bekräftade. Att inte få ryggen vänd mot oss. Att våga lita på att samhället tar hand om oss när vi inte mera själva kan.

Vi pratade om det. Om trygghet. Och om att jag igen ställer upp i val. Det skulle nog gått mamma förbi annars med hon såg min pins på jackan.

Että sie rohkia tyttö jaksat sade hon. Kyllähän mie svarade jag. Jaksan kun tiedän että tämä on tärkeää. 

Sen glömde hon allt vad val heter. Och jag med för stunden. 

Istället  fortsatte vi att titta på foton och prata om Karelen. Om rötterna hon har där. Om hur stolt hon är över dem.

Här hemma fortsätter jag att titta på fotona. En våg av tacksamhet och stolthet sköljer över mig. Hon har inte haft ett lätt liv. Men hon har gjort vad hon kunnat och varit - är - den bästa av mammor.

Än känner hon igen mig. Jag vet att tiden snart kommer då hon inte mera gör det. Tllls dess ska vi prata om Karelen hur mycket hon vill. Och när hon inte mera känner mig ska jag fortsätta prata om precis vad hon vill.

Miksi ihmeessä suomenkielinen duunariperheestä tuleva valitsi RKP:n?

Otsikon mukaisen kysymyksen sain, jälleen, jokin päivä sitten. No, miten ihmeessä näin on käynyt? Anna minun kertoa tarinani.

Taustani tulee täysin suomenkielisestä perheestä. Ihan tavallisesta duunariperheestä. Äiti on ollut valtiolla töissä mutta jäi jo minun ikäisenäni sairauseläkkeelle. Isä oli sähköasentajana Wärtsilässä. Kotikieli oli suomi.

Ollessani vain 7 kuukauden ikäinen äidin oli mentävä takaisin töihin. Oli saatava leipää pöytään. Yhtäkään suomenkielistä päivähoitopaikkaa ei kuitenkaan ollut vapaana juuri sinä hetkenä. Mutta Folkhälsanilta löytyi paikka.

Vanhempani puntaroivat että kuinkas nyt tehdään? Voiko lasta laittaa sinne? Josko tilapäisesti uskaltaisi?

Näin kävi ja ensikokemukseni ruotsinkielestä ja kuuluisasta Ankkalammikosta on Folkhälsanin päiväkodista. Hyvä päiväkoti olikin ja muistot ovat lämpimiä. Paitsi puurosta en pitänyt. Sen muistan.

Henkilöstö oli lapsista välittävä. Osaan heistä törmään vieläkin kaupungilla. Ja uskomatonta kyllä, muistavat minut vielä! Viimeksi viime lauantaina sain halata erästä heistä.

Reissusta ei tullut tilapäinen pulahdus Ankkalammikossa, vanhempani kun huomasivat että sain toisen kotimaisen kielen ilmaiseksi. Ihan kaupan päälle. He miettivät, että voisiko tuosta olla hyötyä tulevaisuudessa? Joten matka suomenruotsalaisten ihmeelliseen maailmaan sai jatkua.

Kuusivuotiaana minun kielitaitoni testattiin, olihan peruskoulu alkamassa. Testit osoittivat, että kumpikin kieli oli yhtä vahvoja. Näin ollen ei ollut estettä jatkaa uintia Ankkalammessa ja arvio oli että hyvin pärjään ruotsinkielisessä koulussa.

Näin tapahtui ja kiitos koulu- ja opintopolkujen olen saanut elää elämäni kahdessa maailmassa. Kotona suomenkielisessä. Koulussa ja ystävien kanssa ruotsinkielisessä. Pääosin meni hyvin, mitä nyt joskus suomenkieliset minua Hurrittelivat ja ruotinkieliset Finntupittelivat.

Siitäkin selvisin vaikka jokunen kyynel taisi joskus kiukusta johtuen tulla.

2000-luvun alussa tein töitä narkomaanien ja heidän omaistensa kanssa. Näin paljon epäkohtia. Halusin vaikuttaa. Ja niin teinkin. Annoin haastatteluja lehtiin. Kirjoitin mielipidekirjoituksia. Mutta muutosta parempaan ei kuitenkaan tapahtunut.

Mietin, pitääkö politiikan kautta yrittää. Onnistuuko se parhaiten sieltä?

Tässä vaiheessa olin ehkä saanut jo jonkin verran julkisuutta ja kun kuntavaalit 2004 lähestyivät käytännössä kaikki puolueet Vaasasta olivat minuun yhteydessä. Kaikki paitsi RKP. He eivät vielä siinä kohtaa olleet miettineet minua vaihtoehtona.

Kiinnostukseni vaikuttamiseen oli herännyt ja tutkin puolueiden ohjelmia. Tutustuin heidän arvoihinsa. Pragmaattisena ihmisenä mietin myös kysymystä siitä, missä puolueessa pääsee parhaiten vaikuttamaan? Yksin on vaikea saada aikaan muutosta mutta joukolla on jo voimaa ja vipuvartta.

Vaasassa RKP oli tuolloin - kuten nytkin - suurin puolue. Valtakunnallisesti puolue on pieni, mutta on aina ollut kokoansa suurempi vaikuttaja. Kuten nykyäänkin. Lisäksi sen arvot sopivat omaan arvomaailmaani ja pohdin, että ehkä tuonne sopisin. 

Ehkä sinne yksi suomenkielinen duunariperheestä tulevakin mahtuu? Onhan siellä katto korkealla ja seinät leviällä kuten sanonta kuului, ja yhä kuuluu.

Niin siinä sitten kävi, että otin yhteyttä RKP:n  Thomas Öhmaniin. Muistan hyvin puhelinkeskustelumme. Olin eräässä paikallisessa tavaratalossa, kävelin ruokahyllyjen välissä kun soitin. Puhelin taisi olla Nokian 1100. Kosketusnäytöstä en siihen aikaan ollut kuullutkaan.

Thomas ilahtui soitostani. Toivotti lämpimästi mukaan puolueeseen ja kertoi seuraavista askelmerkeistä.

Askeleet johtivat läpimenoon ja suoraan valtuustoon ja sain paikan myös sosiaali- ja terveyslautakunnasta, jota Thomas johti. Hän opetti minulla paljon politiikasta.

Joakim Strand on toinen henkilö joka poliittisella urallani on ollut merkityksellinen. Aloitimme yhdessä politiikan untuvikkoina tuolloin 2004 ja yli 20 vuotta on nyt yhteistä taivalta takana. 

Tällä tiellä on jatkettu ja äänestäjät ovat tähän mennessä vaaleissa antaneet luottamuksensa. Miten 13.4 käy jää nähtäväksi. Kansa päättää kuten pitääkin.

Jos luottoa on tullut äänestäjiltä niin on sitä tullut myös puolueelta, vaikka sitä aikanaan hieman jännitinkin. Jännitin sitä, että kelpaanko vaikka en ole suomenruotsalainen? Kelpaanko vaikka en tuntenut kaikkia eikä minulla ollut suomenruotsalaista sukua tai verkostoa? 

Kelpasin. 

Luottoa on tullut uudestaan ja uudestaan. Olen saanut vastuuta ja niitä niin sanottuja raskaan sarjan pestejä. Kuluneeseen 20 vuoteen kuuluu mm 10 vuotta kaupunginhallituksessa, 10 vuotta Vaasan vammaisneuvoston puheenjohtajana, viimeiset kolme vuotta Pohjanmaan hyvinvointialueen hallituksen puheenjohtajana ja syksystä 2024 lähtien olen osa puoluehallitusta.

Vastuuta ja valtaa on siis annettu ja sitä olen parhaani mukaan käyttänyt, arvoja aina kuunnellen.

Varsinainen äidinkieleni on siis suomi, mutta 2016 suivaannuin niin silloisen hallituksen toimista, että vaihdoin äidinkieleni ruotsiksi. Kyse oli siitä, että Vaasan keskussairaalan statusta oltiin laskemassa ja silloiset hallituspuolueet ajattelivat, että Seinäjoki kyllä pärjäisi myös ruotsinkielisten kanssa.

Helsingin sanomatkin noteerasi kiukkuni ja hämmästyksekseni sain lehdestä lukea, ihan kuvan kera, seuraavan otsikon Vaasalaisvaltuutettu suuttui ja muutti äidinkielensä ruotsiksi päivystyssairaalapäätöksen vuoksi

No, kaikki me tiedämme miten "sairaalakamppailu" päättyi ja hyvä niin.

Mitä hyötyä taustastani on ehkä vuosien varrella ollut? Uskon, että se omalta osaltaan on vaikuttanut yhteistyöhön muiden puolueiden kanssa. Kieli on ollut jaettu ja luottamus siihen, että ajan aina tasavertaisesti kaikkien, myös suomenkielisten etua on ollut vahva. 

Voi olla, että aatemaailmani olisi voinut joiltain osin sopia toiseenkin puolueeseen mutta RKP oli - ja on - se sopivin minulle. Kootaan suurempi vaikuttaja ja sinne mahtuu myös tällainen itsepäinen, suomenkielinen duunariperheestä tuleva maailmanparantaja joka pitää puiden halaamisesta.

Siinä tarinani taipaleesta puoluepolitiikkaan.

Anne 

PS jos mietit minne sijoitun akselilla oikea-vasen ja konservatiivi-liberaali niin näin:

Vi behöver lägereldar

Äntligen har du somnat. Det tog lite längre än vanligt och det var nog mitt fel. Min telefon plingade och hade sig så du vaknade till ljudet. Men nu sover du.

Vet du Anton, mamma har senaste veckan tänkt mycket på lägereldar. Du vet såna vi brukar vara till då vi är ute och vandrar i skogen. En eld i mitten och så sitter människor runt elden och värmer sig. Kanske grillar korv. Kanske pratar lite med varandra. Även med främmande människor.

Det är något helande i den känslan. Värmen. Lugnet. Respekten för varandra.

Respekten för varandra är något jag saknar i världen just nu. Globalt. Och ibland i politiken helt lokalt.

Det känns ibland att det bara handlar om att övertyga andra om varför någon har rätt. För den som har rätt vinner. Eller? För vem vet vad som alltd är rätt? Det ena rätta för mig kan vara något annat för dig.

Men förra torsdagen fick jag uppleva en genuin känsla av att sitta runt en lägereld. Utan en fysisk sådan dock. Jag hade blivit inbjuden att komma med på en Dialogpaus om temat "den sociala tryggheten i Finland – nu och i framtiden".

Det var något befriande i att få sitta i en cirkel med ett gäng männisor från olika delområden i samhället. Titlar och meriter var bortskalade och vi satt där med bara våra förnamn.

Ingen avbröt. Alla lyssnade respektfullt på varandra. Och det var en harmonisk stämning i cirkeln.

Vi kom överens om att inte tala utåt om vad andra sagt. Men det man sagt själv får man dela. Jag ska inte dela vad jag sade men hellre vad jag kände. För jag kände. Kände så ögonen tårades.

Fick stiga ur cirkeln och samla mig. Tårka en tår eller två. Hann tänka att vad i hela friden ska nu deltagarna tänka om mig? Att jag inte kan kontrollera mig? Men så kände jag de accepterande blickarna. 

För det är okej att fälla tårar. Det är okej att visa sin sårbarhet.

Citerar mig själv från slutrundan vi gjorde. Om hur vi känt att jobba på det här viset?  "Känslan är tacksamhet, jättefint att ha fått sitta med här. Tänk om vi sku kunna göra politik på det här viset. Tänk om?"

Ja tänk om? Tänk om beslutsfattare i världen, det må vara globalt eller lokalt, mera kunde sitta runt lägereldar?

Jag tror bestämt världen skulle må lite bättre då.

Etik

Jag sitter på tåget och skriver. Tåget är lite sent. Snart kommer du och pappa och hämtar mig. Det ska bli skönt att se dig. Vi har ju inte setts på en vecka. Du har varit på boendet. Och jag på politik i tre dagar. 

Först möte vid social- och hälsovårdministeriet och sen i Björneborg. Eller rättare sagt Yyteri.

Styrelseordförandena för alla välfärdsområdena möttes upp i Yyteri. För att skapa en lägesbild om hur reformen framskrider. Vi hade också med oss ledande tjänsteinnehavare från både finansministeriet och social- och hälsovårdsministeriet. 

Människors tilltro till vården och omsorgen är i gungning. I Österbotten och hela landet. Det är oroande. Samtidigt visar mätningarna att de som använder servicen är mestadels mycket nöjda med den hjälp de får. 

Men det ligger misstro i luften. En hel del befogad med kanske också en del beroende på det allmänna diskussionsklimatet. Felfärdsområdet och allt det där.

Vet du, jag har senaste tiden funderat mycket på etiska val. Det har berott på val och beslut kring din mummi. Det har berott på val och beslut kring dig Anton. Kring din framtid. Svåra val.

Intressant är att samtidigt som jag på ett personligt plan funderat på etiska val så blev jag uppringd igår. Från social- och hälsovårdsministeriet. Jag blev inbjuden att komma med som medlem i Riksomfattande etiska delegationen inom social- och hälsovård, ETENE. Det hade blivit en ledig plats och nån hade tipsat mitt namn. Jag vet dock inte vem. 

Man har valt mig att representara ett så kallat brukarperspektiv. Och det har jag ju. Via dig Anton i över 18 år. Och numera också via mummi. 

Undrar du vad ETENE gör? Här från webben: 

"ETENEs verksamhet grundar sig på lagen om patientens ställning och rättigheter samt lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. Syftet med delegationens verksamhet är att främja patientens och klientens grundläggande rättigheter, människovärde, självbestämmande, likvärdighet, rättvisa samt gott bemötande och god vård och service inom social- och hälsovården.

Därutöver behövs även en etisk diskussion om ställningen för de personer som anlitar servicen samt om personernas delaktighet, ansvar, synlighet och roll samt den ökande användningen av teknologi, tekniska hjälpmedel och informationsteknik inom service och omsorg."

Så det kommer att handla om bevakning och etiska ställningsstaganden. Redan nästa vecka ska jag vara med på möte. Med ledande sakkunniga i ämnet. Det kommer att bli mycket intressant.

Och vet du var ETENE har på gång? En medbogarnenkät till befolkningen i hela landet. Enkäten kartlägger vilka principer som ska styra när man bestämmer vilka social- och hälsovårdstjänster som ska erbjudas

Ett enormt komplext ämne. Och frågorna är verkligen inte lätta att ta ställning till. Jag vet för jag svarade. Och så brukar det ju vara när man etiskt ska ta ställning. Inte alltid lätt. 

Det vad jag nu önskar är att så många som möjligt svarar på enkäten. Det är viktigt att vi får veta vad folket tycker och känner. 

Så du som läser: jag är tacksam om du tar lite tid och svarar på frågorna. Här Länk till mera information och enkäten

Tågets fart avtar. Vi är just framme i Vasa. Snart ses vi älskade unge.

Lupaan äiti ristiä käteni

Istumme keittiön pöydän ääressä. Olen siirtänyt tuolin niin, että pääset rollaattorisi kanssa helpommin pöydän ääreen. Keitän meille teetä. Teen leivät. Maalahden limppua joiden päällä on salaattia ja juustoa. Syöt tyytäväisenä. 

Annan sinulle lääkkeesi. Ihmettelet mistä ihmeestä ne olen saanut. Sanon; tuosta lukitusta laatikostahan ne otin. 

Sytytän meille kynttilän. Sen liekki lepattaa kauniisti. Olemme enimmäkseen hiljaa. Pari kertaa tosin kysyt missä olet? Kerron, että kotonamme. Kysyt miksi? 

Kerron, että olet kaatunut ja loukannut kätesi. Soitimme ambulanssin. Kävimme päivystyksessä, eikä sinun nyt ole hyvä olla yksin. Katsotaan miltä huomenna näyttää, josko hetken pärjäisit omassa kodissasi?

Mietit, tähänkö olemme tulleet? Tulleet siihen, että minä sinua hoidan? Vastaan, niin taitaa nyt olla eikä se haittaa. Nyt on minun vuoroni. 

Tuhahdat hieman itseksesi ja mutiset, että taidat lähteä Tohmajärvelle.

Tohmajärvellä oli sinun mummolasi. Siinä ihan Katri Helenan naapurissa. Kuulemma olette ihan pieninä lapsina leikkineet joskus yhdessä. 

Tohmajärveä muistelet usein. Kerrot, että se oli hyvä paikka lapsen olla. Ikävöit sinne.

Jatkamme teen juontia rauhassa. Kynttilä loistaa kauniisti. Katselen hiuksiasi. Ne ovat niin kauniin valkoiset. Nuorempana olit tumma. Tumma kuten minä. Muistelen kuinka monta kertaa olet kertonut, että Tohmajärven mummillasi oli valkoiset hiukset. Toivoit, että saisit samanlaiset. Toiveesi toteutui sinä äideistä parhain.

Otat tiukan katsekontaktin minuun. Sanot; lupaa minulle Anne että ristit kätesi ja kiität Jumalaa kun Hän minut täältä hakee pois. 

Kysyn; haluatko pois? Vastaat; haluan. Sanon sinulle, lupaanhan minä.

Katselet taas ihmetellen ympärillesi. Huomaan, että kiinnität katseesi joulukoristeisiin. Kysyt onko joulu jo ollut? Kerron ettei vielä. Vielä on hieman aikaa jouluun. Kysyn sinulta; äiti, etkö haluaisi kuitenkin vielä kokea joulun?

Silmiisi syttyy pieni pilke, hymyilet ja sanot kyllä. Joulun haluan vielä nähdä. Sanon, josko sitten odotetaan kätteni ristimistä vielä jonkin aikaa? Näin sovimme.

Olet äiti aina ollut tukeni ja turvani ja nyt livut pois. Pala kerrallaan. 

Roolit ovat vaihtuneet. Pesin tänään hampaasi. Harjasin valkoiset hiuksesi. Välillä ajattelen, että toiveesi saisi toteutua. Että pääsisit pois. Et halua itse tätä. Että häviät pala kerrallaan.

Joulun haluat kuitenkin kokea. Sanoit itse näin äiti. Eli josko kuitenkin vielä hetken odotamme sitä, että ristin käteni?

Mutta lupaan sinulla äiti; ajan tullessa sen teen. Kun aika on, ristin käteni ja kiitän Jumalaa siitä, että haki sinut, äideistä parhaimman pois. 

Vielä ei kuitenkaan ole sen aika. Eihän äiti?

Bradley Cooper och lady Gaga i Gamla Vasa och Antons änglar

Vi har just kommit hem från en promenad i regnet och blåsten. Dyblöta blev vi. Du gick och sjöng nästan hela vägen. Shallow sjöng du. Du sade att du var Bradley Cooper och att jag var lady Gaga. 

Du smekte mitt regnvåta hår och sade det var fint. Som lady Gagas.

Och så ville du att jag skulle sjunga med dig. Det gjorde jag. Så sjungandes med hög röst gick vi här i Gamla Vasa. Mest falskt tror jag.

En dam med hund mötte oss. Sade försiktigt hej tillbaka när du stannade henne, tog hatten av dig, nickade artigt och sade Bradley Cooper heter jag. 

Undrar vad folk tycker och tänker om oss när far fram här i vår värld?

En del brukar förläget titta bort. Andra ler tillbaka. Andra rör inte en min.

Jag vet att du blir fundersam på dem som inte hälsar tillbaka. Men jag tror ändå du inte bryr dig desto mer. Och vet du Anton, inte jag heller bryr mig. Inte mera.

För är det något du lärt mig så är det att lägga energin på det goda. Som på dem som hälsar. På dem som ler.

Varför vi sjöng Shallow? För att Facebook kom med ett minne fyra år tillbaka. Ett minne där du med din dåvarande assistent Lito sjöng just den sången. Vi tittade på videon om och om igen och du skrattade.

Jag är så oerhört tacksam över alla fina människor som varit i ditt och vårt liv Anton. Dagispersonal, assistenter, lärare, socialarbetare, vårdare som kommit hem till oss, läkare av olika sorter, olika terapeuter, personal på intervall och boenden. 

Om nån av er, som jag brukar kalla Antons änglar, råkar läsa detta brev vill jag säga dig: du ska veta att du gjort ett oförglömligt minne hos Anton. Han på riktigt minns så gott som er alla. Kanske autismen gör att minnet är så gott?

Du ska också veta att du finns i mitt hjärta. Utan hjälpen vi fått skulle jag ha knäat. Om jag inte vetat att goda människor tar hand om Anton hade jag rämnat.

Många av er har sett mina tårar. Tårar av trötthet. Tårar av glädje. Men mest kanske tårar av att jag helt enkelt bara blivit så rörd. 

Rörd över att det finns människor som väljer att vilja jobba med dig. Med oss. 

Tack för att du varit med på vår resa här i landet Annorlunda. Du är guld värd.

Vad händer oss vuxna?

Jag går genom kyrkparken. Har just avslutat ett telefonsamtal med en vän. Ett samtal om livet. Lite om döden också. Om föräldrar. Om att vara förälder.

Det lyser i ditt fönster Anton. Din pappa är där med dig.  Jag ser ditt huvud guppa upp och ned. Upp och ned. Upp och ned. Det är för att du sitter på din gympaboll när du tittar på TV. Att sitta på den lugnar dig lite. 

Jag tänker på dagen som gått. På vad som händer oss människor när vi i ilskan spyr ut hemskheter om andra människor.

Senaste dygnet har jag gjort en anmälan till polisen om en kommentar på sociala medier som jag tolkade uppmana till våld. Inlägget gällde inte mig men valde att anmäla ändå. För det är helt enkelt inte okej.

Jag har också med min mamma och Anton suttit på ett ställe och druckit kaffe. I bordet intill satt män och talade om hur ofantligt dåligt skött hela välfärdsområdet är. Allt var minst sagt åt helvete (i ett läge då patient- och klientnöjdheten till servicen är på mycket god nivå, tack var otrolig personal). 

Lyssnade stilla på hur vi beslutsfattare inget är värda och "pitäisi viedä saunan taakse". 

De visste inte om min roll där de satt och talade. Det jag kan berätta är, att tonen blev betydligt beskedligare då jag vänligt presenterade mig, berättade om min politiska roll, tog mamma och Anton i armkrok för att gå och sade kiitos, terveiset tulivatkin nyt sitten suoraan perille. 

Skamsna blickar sänktes mot bordet.

Det som oroar mig på riktigt är tonen i samhällsdebatten. Oron förstår jag. Den delar jag. Men att bara komma med beskyllningar eller till och med hot mot tjänsteinnehavare eller oss politiker som försöker hitta lösningar i en situation som är extremt utmanade känns fel. 

De löses nämligen inte enbart av att "avskaffa byråkraterna", och PS vi minskar nu kraftigt på förvaltningen så efter denna omgång av samarbetsförhandlingar är det kortet använt.

Förr förundrades jag över människors anonyma kommentarer på olika plattformer. Tänkte då att ja, det är väl lätt att spy ur sig då man inte behöver göra det med sitt eget namn eller eget ansikte. Det jag nu märker är att människor på sociala medier också kommenterar fränt med eget ansikte. Med eget namn. 

Bra att det är öppet, ja visst. Men skulle man tala i samma ton om det var öga mot öga?

Vi talar mycket om ungas psykiska illamående och sociala mediers inverkan på den. Vi talar om hur det påverkar måendet när unga av och an blockerar varandra när de inte är sams. Vi talar om hur normaliserat det blivit att i de olika kanalerna frysa ut någon. Hur normaliserat det blivit att tala fräckt om andra. Hur vanligt mobbning på nätet är. 

För det är ju så lätt då det "inte är på riktigt" och inte sker i verkliga livet. Men verkliga livet sker också delvis i de olika kanalerna. Det är verkliga ord som påverkar verkliga människor och inte undra på att allt fler av våra unga mår dåligt.

Det jag förundras än mera över är vi vuxna och den modell vi ger de unga. Hur ska vi av dem kunna förvänta oss sakligt beteende på nätet om vi vuxna inte själv klarar av det? 

Kanske vi behöver mera möjligheter till möten mellan oss människor? Möten där vi ser varandra i ögonen och där vi kan lyssna in varandra? Jag vet inte.

Men det jag vet är det finns en sanning i Gandhis "be the change you want to see". 

Med de orden avslutar jag detta brev från landet Annorlunda och lovar mig själv att oavsett vad sakligt bemöta vad än som kommer.

Mamma håll i handen

Vi går i kyrkskogen, eller trollskogen som du brukar säga. Det börjar skymma. Här behöver vi inte akta oss för bilar, så jag kan blunda mellan varven. Blundar för att jag är trött. 

Jag låter ögonen vila och fötterna följa stigarna jag trampat sen jag var barn. Tänker på dagen som varit. Än är.

Vet du Anton det har varit en så märklig dag. Helt gälin som jag brukar säga. 

Morgonen började med att vi inte hade varmt vatten. Vi fick låta det vänta till efter jobbet. Eller jag har ju egentligen inte jobbat idag. Utan varit i mitt andra uppdrag. Den som styrelseordförande.

Jag, vår välfärdsdirektör Kinnunen och Heikki Kaukoranta har varit på besök till Närpes. Bekantat oss med olika enheter. Allt från en ny intervallenhet för barn med funktionsnedsättning, till ett psykosocialt boende och enheter som jobbar med äldre och och sote-centralen.

Jag har träffat så fantastisk personal. Motiverad personal. Personal som jag vet gör sitt bästa för regionens invånare. Gammal som ung. Bilden nedan tog jag från ett av ställen vi besökte.

När vi körde mot Närpes hvc för att träffa personal som jobbar med tjänster för äldre plingade min telefon till. Det hade kommit ett textmeddelande. Ett meddelande från en sjukskötare.

Min mamma, din mummi, har ju ätit så mycket mindre på sistone. Något som jag oroat mig för. Jag har fått slänga bort mycket av maten som matservicen hämtat. I meddelandet berättade en av de fantastiska vårdarna som jobbar med henne att nu vet vi varför. Hon hade varit och kollat till mamma just under hennes lunchtid.

Hon har inte ätit ordentligt de senaste veckorna för att hon inte mera kan använda mikron. Hon vet inte mera hur man gör. Vet inte vilka knappar man ska trycka på. 

Jag inser att nu har ännu en förmåga gått förlorad. Tårarna kommer. Tänker på vilken är den följande? Den att hon inte mera kan ringa mig? Eller att hon inte kan svara då jag ringer henne?

Där sitter jag i bilen ned högsta ledningen, på väg att möta människor som jobbar med just minnessjuka. Minnessjuka som min mamma. 

Hon, Marina, sitter i baksätet och sätter handen på min axel. Tröstar mig med värme. Heikki säger några tröstande ord.

Vi kommer till parkeringen och jag torkar tårarna. Lyfter huvudet och biter mig i kinden. Redo för att möta personalen. 

Jag lyssnar på dem och åter igen känner jag en ödmjuk tacksamhet att de och alla andra som jobbar hos oss finns. 

Jag tror ingen märker att jag just fällt tårar för min egen mamma.

Väl hemma var det dags att ta itu med mysteriet med varmvattnet. Mysteriet löstes när jag gick till källaren. Från systemet för fjärrvärmen rann vatten på källargolvet. Jag vred av vattnet, ringde Vasa elektriska och din pappa och sen blev det att jaga rörmokare. Som kommer i morgon. Så vi får nu vara utan varmt vatten tills dess.

I samma veva missade jag Vasa stadsfullmäktiges möte. Pappa skulle vara med dig Anton medan jag är på möte. Men nu blev det istället att han fixade i källaren med vattnet och du och jag gjorde det vi brukar.

Och det vi brukar göra är att gå här i skogen. Trampa de trygga stigarna. Det skymmer nu och medan jag blundar mina trötta ögon för en stund säger du "Mamma, håll i handen".

Jag tar din hand i min och vi fortsätter vandringen. Hand i hand.

Medan vi går där tänker att jag att dina ord just nu för mig symboliserar så mycket. Jag håller dig i handen samtidigt som jag jag håller på att släppa taget lite. Du är numera på boende varannan vecka. Får öva dig på att inte alltid hålla min hand.

Dina ord "Mamma håll mig i handen" för också mina tankar till min egen mamma. Anna-liisa heter hon. Medan jag sakta håller på att lätta på handtaget till dig Anton behöver mummi alltmera att jag håller henne i handen.

Samtidigt som jag så ofta själv tänker; oj om jag kunde hålla mamma i handen och prata som vi brukade förr. Då när det var hon som bar mig. Då när det var hon som peppade mig att fortsätta med politiken. Då när det var hon som sade att jag kommer att klara av att vara en bra mamma för er barn.

Men hon höll mig i handen i närmare 50 år och nu är det min tur. 

När vi gått hem genom den skymmande skogen ser jag att jag fått ett meddelande via messenger. Ett meddelande av en för mig främmande människa. Hen skriver att jag nog inte vet något om verkligheten som beslutsfattare. Att man borde halvera våra arvoden och att jag borde möta människor som på riktigt vet hur det är.

Jag brukar svara på dessa meddelanden. Förklara om varför vi tvingas göra som vi gör men också om att vi alla, beslutsfattare som tjänstemän, gör vårt bästa och söker lösningar för att vi tillsammans ska klara av att ta hand om våra invånares vård, omsorg och räddningstjänster.

Men idag svarar jag inte. Hen får vänta tills imorgon eller åtminstone tills vi har fått varmvatten igen.

För det jag vill svara hen är att jag förstår oron. Jag tar den på allvar. Och jag antar det är oro som ligger bakom de arga orden. Men samtidigt vill jag också förmedla fakta. Och jag vill förmedla hopp. För det är precis det vi alla, du och jag, behöver. Hopp om att vi  tillsammans ska möta de utmaningar vi har. Hopp om att vi ska klara av att ta hand om dem som mest behöver det. 

Hopp för barn och unga.

Hopp för familjerna.

Hopp för sjuka.

Hopp för de äldre.

Hopp för personalen.

Hopp för de oroliga.

Hopp om framtiden. 

Det är det jag vill förmedla till hen som skrev.

Är det något jag varmt kan rekommendera att läsa som a) förmedlar fakta och b) ger insikter är två följande texter från senaste tiden i Vasabladet. Den ena är en ledare skriven av Anna Souranderoch den andra en kolumn av Ari Sundberg

Säger spegeln att det är dags att sluta med politiken?

Jag märker att mina brev från landet Annorlunda oftast skrivs här från soffan när jag nattar dig Anton. Jag sitter här med datorn i famnen, tänker på dagen som gått. Du sjunger sakta för dig själv en vaggvisa, vyssan lull. Och jag fäller mer än en tår.

Tårarna rinner inte för första gången idag. 

Medan du var din sista dag på Aada & Isla, boendet för barn med funktionsnedsättning, var jag och skötte mummi. Idag var hon sämre än på länge. Visste inte var hon bor, kände inte igen sitt eget hem. Hon förstod inte vems kläder hon hade på sig. Och när jag tittade i kylskåpet märkte jag att hon ätit dåligt. Det blev att kasta bort tre matportioner som kommit med matservicen. Den omtalade varma maten. Hon har fått den varma men vad hjälper det om man inte minns att äta? Där och då rann dagens första tårar. På måndag ska jag kontakta vården.

Efter att jag fick din mummi att äta hastade jag iväg till Maxmo. Där var en demonstration. 300 människor som vill demonstrera för att vi på Österbottens välfärdsområde ska behålla Marielund.

Jag pratade med fler. Lyssnade. Kramade orolig anhörig. Talade i megafon. Gav intervjuer.

Men jag lovade inget. För det kan vi inte i detta skedet. Enda jag kan göra är att ta oron på allvar.

Det jag kan lova är att vi beslutsfattare tillsammans med tjänsteinnehavarna gör vårt bästa för att hitta lösningar. Lösnigar för våra äldre men också för barn och unga. Vi måste ta hand om våra äldre, men systemet kommer att måsta ändras. Och det beror inte bara på ekonomin, utan också på tillgången till personal. 

Vet du Anton, om vi skulle fortsätta som hittillls (vilket många tänker och tror vi borde) så sägs det att hälften av våra ungdomar borde utbilda sig till vården. En omöjlig ekvation som tvingar oss att tänka i nya banor. Och det är det vi nu gör. Allt för att systemet inte ska krascha helt.

Men vi kan inte glömma våra barn och unga heller. Speciellt då vi satsar minst i landet på just dem. Och jag vet att de inte mår så mycket bättre än unga och barn annanstans i landet.

Det skrivet vill jag understryka att jag inte vill sätta grupper mot varandra. Vi vinner inget på det. Men vi måste också se på fakta och orka lyfta även deras röst som kanske inte själv orkar eller kan. Som barnen som far illa. Som unga som mår så dåligt så de skär sig. Som föräldrar som är så utmattade att de inte orkar ta hand om sina barn. 

De ordnar inte demonstrationer nu. Kommer knappast att göra det framöver heller. De orkar inte,

Du har slutat sjunga nu Anton. Du har somnat. Jag fortsätter att fundera på dagen som varit. På spegeln jag fick i Maxmo. På den står det: hur täcks ni se er i spegeln beslutsfattare? Spegeln är nu i förvar i vårt garage. Där ska den få vara som ett minne från dagen.

Jag har alltid sagt att den dag jag inte kan se mig i spegeln som beslutsfattare så slutar jag. Jag tittade mig i spegeln jag fick och konstaterade: än är det inte dags att sluta.

Det finns för mycket att jobba för ännu

Du ligger i din säng, håller på att somna. Du har lite läten för dig mellan varven. Snart somnar du nog tänker jag.

Själv sitter jag i soffan och skriver mitt brev. Du ler sömnigt när jag tittar in till dig. Det är dessa stunder jag kan skriva. När du varvat ner och inte kräver 100% närvaro. Som en virvelvind är du i vaket tillstånd.

Du var lite orolig ikväll. Det var för att jag varit borta. Du brukar reagera på sådant. Vet du Anton vad mamma varit på? Jag var och träffade styrelseordföranden från välfärdområdena. Vi hade också med oss typer från ministerierna.

Vi pratade om social-och hälsovården. Också om räddningstjänsten. Service du och vi använder nästan varje dag, förutom räddningstjänsten då. Fast minns du hur du din första skoldag lyckades få brandkåren till skolan?

Du tycker ju om att trycka på knappar och som den virvelvind du är, slapp du att trycka på brandlarmet. Du lär ha varit mäkta imponerad när brandmännen kom. Skolpersonalen kanske inte var lika glada.

På mötet pratade vi om hur reformen framskrider i hela landet. Att det går bättre än den offentliga debatten ger sken av. Men vi pratade också om de enorma utmaningar vi har. Inte bara ekonomin utan även personalbristen. 

Det kommer inte att finnas tillräckligt med vårdare att ta hand om alla som behöver om vi inte ändrar på strukturerna och satsar på förebyggande.

Och deras antal som behöver vård och omsorg växer. Speciellt de äldre. De äldre som varit med och byggt vårt välfärdssamhälle.

Men också sådana som du behöver vård och omsorg. Barn och unga i nöd behöver det. Missbrukare behöver det. Sjuka behöver det. Utslagna behöver det. Listan kunde förlängas.

Ibland har jag Anton tänkt att jag slutar med politiken. Det tar tid. Det tar energi. Och ibland blir man dessutom nedskälld.

Senast för nån vecka sedan tänkte jag tanken: är det värt det? Jag gick i kyrkparken här intill, fällde en tår då jag var så upprörd i ett ärende och tänkte tanken: är det värt det?

Men samtidigt som tanken kom, visste jag att det går över. Att jag inte är redo än. Det finns för mycket att jobba för ännu. 

Så jag torkade tåren, lyfte hakan och ringde ett till samtal som skulle föra ett ärende vidare.

Så ja Anton, mamma kommer ännu att fortsätta med politiken och jag har anmält mitt intresse att ställa upp som kandidat. Tiden visar hur det sedan går.

PS har i helgen också fått träffa kompetenta, drivna, smarta och helt fantastiska sfp-kvinnor som också vill vara med och vara samhälssbyggare. Det om något gav en extra knuff till att fortsätta.

18 år

Du har just somnat. Men jag sitter ännu kvar i soffan där vi nattar dig. Jag tittar på dig. Hjärtat smälter.

Du var trött när du kom från boendet. Gick lite på extra varv. Det brukar du göra om det har varit spännande. Och idag var det spännande. Du firades på ditt deltidsboende. Firades för att det är din 18-årsdag. 

Jag tänker på de gångna åren. Tänker på när du föddes. Vet du Anton, det tog hela 29 timmar innan du gick med på att komma till denna värld. Nästan som om du vetat att det inte kommer bli helt lätt i den. Och sen den dagen, då för 18 år sedan, har mitt liv aldrig blivit som förr.

Nu ändras vårt gemensamma liv igen. Du tar små steg som leder dig mot ett liv där inte jag - eller din pappa - är med hela tiden. Så gör man när man blir vuxen. Även du, fast du mera är som en två-tre -åring. 

Mitt lilla mammahjärta bävar lite för det. Jag kan ibland bli riktigt rädd då jag på nyheter hör om ställen som inte tar bra hand om såna som dig.

Vet du Anton, det är inte lätt för mig. Och jag vet att det inte heller är lätt för dig. Men tillsammans ska vi klara det. Och än är inte tiden inne för heltidsflytt. Än är du mest hemma. Sen, när tiden är mogen tar vi de följande stegen.

För jag måste lita på att det kommer bli bra. Och du känner nog mig Anton. Jag kommer som en lejonmamma vakta och se till så det blir bra. Det lovar jag dig.

Men det är inte idag. Idag är det din födelsedag. Och idag har du firats och kalas med det sedvanliga gänget har vi om en par veckor. Det brukar vara, vid sidan av julen, den viktigaste dagen för dig.

Oj Anton! Du kom att ändra hela mig. Du kom att ändra mitt sätt att se på världen. Du kom att påverka mina värderingar. Du kom att ge mig mod att än mera stå på deras sida som behöver någon att tala för dem. Det är jag dig evigt tacksam för.

Jag har sagt det förr och säger det åter: du må fattas en kromosombit. Den är gömd i mitt hjärta och tillsammans är vi hela. Du och jag min älskade unge.

"Du borde skämmas"

Du håller på att somna in. Jag sitter i soffan och väntar din andning ska bli djupare. Du vill inte att jag ska gå än.  

Jag hann inte se mycket av dig idag. Tyvärr. Det blev först kvällsjobb, fick träffa företagare och fundera på hur stöda deras mående. Vi vet att företagare har det tufft idag och många kanske inte mår så bra. Försöker hjäpa till på ett hörn där. 

Efter den träffen blev det att svara på mejl och ringa samtal. Samtalen och mejlen handlade inte om jobbet. De handlade om politiken. 

Läste om hur jag borde skämmas. Om hur jag inte kan veta något om verkligheten. Om hur jag inte är att lita på eller att jag inte vet vad jag besluter om. Om hur jag sitter på höga hästar och borde avsäga mig allt vad politiska arvoden heter. 

Sådant har jag läst. Och det är okej. Ingår i uppgiften som styrelseordförande så att säga. Den som sig i leker ger ska leken tåla och allt vad det nu heter. 

Du kan inte läsa Anton, och just idag kanske det är bra. För jag vet att du inte skulle känna igen mig, din mamma, i detta. De som skrivit och är arga har tyvärr inte en helhetsbild om vad det det handlar om eller hur det gått till. Jag ska försöka förklara.

Samkommunen för Österbottens välfärdsområde harmoniserade 2022 så kallade flitpengar. Flitpengar som kanske också du Anton en dag kan få. Pengar du kanske kan få för att sortera muttrar. Pengar du kanske kan få för att plocka skräp. Än gäller det inte dig och tiden visar hur det blir med den biten.

Det jag vet är att samkommunens styrelse på basen av beredning godkände harmoniseringen 2022. I den styrelsen satt inte jag.  Det jag också vet är att ingen avsiktligt i den styrelsen varit ute för att sänka någons flitpeng.

Nå, vad har då jag eller styrelsen för Österbottens välfärdsområde med detta att göra i och med att beslutet om harmoniseringen tagits i samkommunens styrelse? 

Jo, på så vis att handboken uppdaterats då Eskoo och Kårkulla 2023 kom med i Välfärdsområdet, och den handboken innehåller nivåerna på flitpengen. Den har vi godkänt ja. Tyvärr har vi inte i den kunnat ta del av att det i praktiken för en del betytt en sänkning. Nivåerna har varit mellan 1€ och 12€ och 2€ har den varit för Vasabor redan länge.

Ingen, absolut ingen, har varit i kontakt med mig om att det betyder en sänkning. Skulle jag vetat det skulle jag ha agerat. Det tror jag de som känner mig vet. Men nu är det många som inte känner mig och verkar göra sina egna tolkningar. 

Och det är okej. Ingår i uppgiften.

Jag har alltid lovat att göra politik ärligt. Märker vi att något gått snett ska vi vara beredda att tänka nytt. Nu märkte vi att det gått snett och är beredda att tänka nytt. Redan nästa måndag gör vi det.  

Jag har inte svårt att medge att en miss skett. Även beslutsfattare är människor och gör missar. Denna miss var sådan att vi inte förutsåg den. 

Citerar mig själv: "den gick under radarn".

Men ingen, absolut ingen, i styrelsen har godkänt handboken med nivåerna på flitpengen som en sparåtgärd eller att den skulle sänkas för någon. Och nu när det visade sig att det för en del betyder en sänkning tar vi upp det på nytt och begär mera information.

I min värld är det det rätta att göra oavsett att jag vet att att det kan tolkas som att vi inte vetat vad vi beslutat om eller att vi försöker rentvå oss.

Med handen på hjärtat kan jag säga att så inte är fallet. Både jag som beslustfattare och högsta ledningen vill ta upp ärendet. 

Och det vill vi göra tillsammans.

Det sagt så bär vi givetvis ansvar. I min värld betyder det att vi ärligt och hoppeligen i en samhällsbyggande dialog tillsammans ska kunna utveckla samhället. För det är precis så starkt som det tar hand om sina mest sårbara medlemmar. 

Nu andas du djupt Anton. Du har somnat. Och mamma har skrivit denna lilla text och tagit några samtal till. Det är knappast många som läser den här texten. Men kanske någon. Och den som läser kanske får en infallsvinkel till.

Kan detta vara för dig?

Vi har nyss kommit hem från Gamla Vasas städtalko. Det har plockats skräp i byn vår. En fin tradition sen länge. 

Nu tittar du på BUU-klubben och äter kvällsmat. Jag dricker en tekopp och känner mig lite upprymd. Lite känslosam. Lite hoppfull.

Du vet inte hur många gånger jag tänkt på vad du skall börja göra som vuxen. Detta en av de bitar jag oroar mig inför din framtid. För jag vet ju att du njuter av det när du känner att du är duktig på något.

Men kommer samhället att hitta någon - ens liten - uppgift som du göra som ditt jobb? Så att du kan vara med. Så att du kan delta i samhället, på ditt eget lilla sätt?

Innan har jag tänkt på det där med att vara vid flaskinsamlingen. Att du kanske kunde hjälpa till med sånt. Med hjälp. Skrev i tiderna en liten text kring det också Jobba vid flaskreturneringen?

Idag föll en tår längs kinden när vi var och plockade skräp. Tidigare år har jag hållit dig i handen, medan jag med andra handen plockat skräp med käppen med "picken". Och det har varit lite karusell,

Men i år fick vi en annorlunda skräpplockare. "Alligatorn" döpte vi den till, För den liknar ju lite det, gapet som plockar skräpet. 

Du gick stolt omkring med Alligatorn. Först mest viftandes. Sen bad jag dig titta runt. Se om du ser skräp. Och här kom din styrka fram. 

Du har autism. Och med den medföljer en avvikande syn. Du ser detaljer på ett annat sätt än vi andra. Du märker sånt som totalt går förbi mig och andra normalstörda.

Idag hittade du skräp. Och inte bara det. Du klarade av att med Alligatorn plocka upp dem och lägga i påsen. Din finmotorik har utvecklats, och du klarade det. Och mitt hjärta svämmade över och den där tåren rann ned längs kinden.

För jag kom på att detta kankse kunde vara en till uppgift du kunde jobba med. Något du skulle vara duktig på. Något du kunde vara stolt över.

För det är något vi alla behöver få känna mellan varven. Få känna en stolthet över oss själva och det vi gör. Alla jobb är viktiga på sitt sätt och delar av en helhet. Det må sedan vara att plocka skräp. 

För att du är viktig

Jag har just kommit hem. Från en tillställning gällande välfärdsområdet. Telefonen har plingat till flera gånger under tillställningen. Jag har fått kommentarer om att jag gjorde ett klokt val. Nån har också undrat om allt är ok med mig, att det hoppeligen inte handlar om nåt allvarligt.

Först förstår jag inte ens vad det handlar om. Sen berättar en av mina politiska kolleger att Vasabladet tagit upp frågan, som behandlas på måndagens stadstyrelsemöte. Då förstår jag varför människor hör av sig.

Det är nu 45 dagar kvar tills vi tar över som beslutsfattare i Välfärdsområdet. Då bär vi på riktigt ansvar för verksamheten. Ansvar för personalen. Ansvar för vården. Ansvar för omsorgen. Ansvar för specialomsorgen. Ansvar för räddningsväsendet. Ansvar för din, min och våra anhörigas välfärd.

Och vet du vad? Jag vill på riktigt försöka sköta mitt uppdrag som styrelseordförande så bra som möjligt. Och det tar tid. 

Jag må kunna hålla många bollar i luften. Men någon supermänniska är jag inte. 

Att sköta uppgiften som styrelseordförande, sitta på flera tunga förtroendeposter inom staden samtidigt som jag har familj (med allt vad det innebär i vår lite annorlunda familj) och jobb är en ekvation som på sikt skulle leda till att nåt av förtroendeuppdragen lider. Och då gäller det att prioritera.

Det är det jag nu gör. Prioriterar. 

I valet hade jag en slogan: För att du är viktig. Den återkommer jag till nu. För att just du är viktig vill jag sköta mitt uppdrag så gott jag kan med den erfarenhet och de resurer jag har. För jag lovade det. Och jag vill hålla mitt löfte.

PS Jag har nog kvar min plats som fullmäktigeledamot i Vasa stad, så helt lämnar jag inte kommunalpolitken. Men lämnar de tyngsta uppdragen till andra nu.