Lördax

Hälsningar från en mörk landsväg nånstans mellan Jalasjärvi och Tammerfors. Familjen Annorlunda bestämde sig för en spontantripp till Nokia Eden Spa!

I morgon kommer radioprogrammet Lördax. Råkar du lyssna så kan du höra mig tala om varför jag bloggar och hur jag orkar med vår vardag. Själv kommer jag inte att kunna lyssna, kommer nämligen att ha fullt upp med att hoppa i trampoliner och åka i rutschkanor på Hoplop : )

Ha en riktigt bra helg och ta hand om dig och de dina!

Om att följa mitt hjärta

6.11.2001 höll jag denna lapp i mina darrande händer. Jag gick upp till talarstolen vid Vasa stadshus och höll mitt livs första tacktal i och med Bojan Sonntag priset jag fick på grund av engagemang inom missbruksfrågor. Minns ännu mina darrande knän och klappande hjärta innan orden började strömma ur munnen. Ett flöde som började med orden på lappen: "... Jag har valt att följa mitt hjärta"

Så här vid årsskiftet brukar många av oss fundera över det gågna året, så även jag. Kommer fram till att det varit ett otroligt innehållsrikt år! Anni bytte dagis, Anton började sitt andra förskoleår, jag har haft många roliga utmaningar på jobbet och så fick jag åter igen lära mig krumelurerna inom politiken.

Hösten var en tid av oerhört mycket uppmärksamhet på mig personligen och de frågor jag engagerar mig för. Och det är jag tacksam för! Lite konstigt dock att vara så mitt i strålkastarljuset. Men visst kommer jag att som pensionär - sittande i min gungstol - att med ett leende komma ihåg både Fredrika Runeberg stipendiet och att jag 2013 fick träffa landets presidentpar : )

Här i landet Annorlunda har tunga stunder varvats med toppenstunder när mitt hjärta värmts och jag fått skratta tills jag kiknat. Anni har varit lika envis som alltid, och håller på att utvecklas till en självständig liten dam. Anton går fram på sitt eget sätt, i sin egen takt. Äldstingen lever ett självständigt liv med jobb och flickvän.

Jag har ända sedan jag skrev lappen du ser ovan funderat mycket kring detta med intuition, om att följa sitt hjärta. Medans åren gått har jag alltmera vågat lita på min intuition. Visst har jag lyssnat även på förnuftets röst, men när det kommit till kritan har jag valt att följa magkänslan.

När jag nu ser i bakspegeln, på livet i sig och kanske speciellt år 2013, känns det rätt att ha följt mitt hjärta. Mitt nyårslöfte kommer således att vara att fortsätta att följa mitt hjärta, och vänta med spänning vart hjärtat kommer att föra mig år 2014. 

Önskar dig ett riktigt gott nytt år!

Dags för julpaus

Med denna bild från vårt köksbord vill jag önska dig en riktigt God Jul. Vi syns igen nästa år. Ta hand om dig och de dina!

Om jag ångrar någon text?

Om två veckor har det gått 2 ½ år sedan jag började skriva denna blogg. Ibland mer intensivt, ibland med långa pauser. Ibland har texterna varit rätt vardagliga, ibland skrivna med tårar på tangentbordet.

Jag har fått frågan om jag inte ångrar min öppenhet? Om jag ångrar någon text? Om bloggen inte gör mig sårbar inför andra?

Enligt sociologen Brené Brown tror många av oss att sårbarhet är detsamma som svaghet. Att vi inte vill visa oss "svaga" inför andra genom att visa våra sanna känslor. Brown vill dock utmana oss: tänk om just sårbarheten egentligen är en kraftkälla? En styrka? Om vi inte visar vilka vi verkligen är, skapar vi ett avstånd till de människor, känslor och händelser som ger våra liv mening och riktning.

Jag upplever att just genom att visa på min sårbarhet, min mänsklighet och mina känslor har jag knytits an till en livsriktning jag inte skulle ha utan blottläggandet. 

De senaste 2 1/2 åren har varit en livsskola utan like. En livsskola som innehållit allt mellan att den låtit mig hålla handen på den gravt handikappade människan på boendet till att på vår självständighetsdag ta landets presidentpar i hand.

Skulle det ha hänt utan bloggen? Utan att jag visat min sårbarhet? Tror inte det.

Mitt svar är alltså nej: jag ångrar ingen av texterna och inte min öppenhet på bloggen. Känner mig inte heller sårbar på grund av bloggen. Sårbar skulle jag nämligen vara även utan den, jag är ju människa! 

Men genom att visa min sårbarhet vill jag beröra. För genom att ibland beröra dina känslor tror jag att förståelsen och kunskapen om oss i landet Annorlunda kan öka. Och det är ju liksom det som är hela poängen med denna blogg : )

Ibland blir det mer påtagligt

Vi har på senaste tider varit på ett antal tillfällen där vi varit med på aktiviteter med en massa ”normalstörda”. Det krävs en hel del förberedelse och förberedande av Anton för att det ska vara möjligt. Vi har hängt med, trots att vi gjort allt lite (eller mycket) i egen stil. Krävande? Ja.

Men, vi har ändå valt att försöka vara med på aktiviteterna. För Antons skull, men kanske främst för Annis. Jag vill inte att hon ska behöva missa grejer på grund av sin storebror. Så vi kör på så gott det går.

Jag har med förundran sett hur självständiga barn i Antons ålder kan vara. Kontrasten mellan Anton och de andra barnen har förstärkts. Och det har gjort lite ont i mitt mammahjärta.

Jag har också med förundran betraktat hur föräldrar på avstånd kan se sina barn göra sitt, barnen behöver inte handgriplig handledning med så gott som allt. Föräldrar kan i lugn och ro dricka kaffe medan barnen pysslar för sig själv. Sådant existerar inte i vår värld, kontrasten blir mer påtaglig. Och det kan göra lite ont i mitt mammahjärta.

Numera brukar det annars rätt sällan smärta till när jag ställs inför fakta hur annorlunda liv vi lever. Jag har vant mig. Jag har accepterat vårt liv. Jag har omfamnat det. Det oaktat har det knipit till lite i mitt mammahjärta på sistone.

Kanske just för att det nu varit mer än vanligt av dessa träffar med normalstörda barn & föräldrar har jag känt extra av hur annorlunda vår vardag är. Det kan ibland kännas som att vi lever i vitt skilda världar. Jag tror att de många mötena mellan vår vardag och den normalstörda har gjort att den lilla sorgen gjort sig påmind just nu.

Sorgen som den autistiske Gabriels pappa Halfdan W. Freihow beskiver så talande i sin bok Om Gabriel: ”Fråga mig, för jag känner sorgen. Vill du veta något om sorgen? Ska jag förklara den för dig?  Det händer fortfarande, men inte så ofta som förr, att sorgen drabbar. Det sker alltid plötsligt och oväntat, som i ett bakhåll, och varje gång överväldigar den mig, överordnar den sig allt annat och gör att jag måste vända mig bort och gråta lite."

"Det finns sorg i alla ting, i blommorna och regnvädret, i skatter och drömmar. Sorgen är att mista, sorgen är att inte få. Sorgen är vissheten. Sorgen är livet som slinter, tiden som går, det som kunde ha blivit, men som inte blev. Sorgen är hjälplösheten. I sorgens sal finns plats för allting. Sorgen är stilla. Sorgen är hövlig. Den kommer och så går den sin väg. Men sorgen blir aldrig borta. Bara ting blir borta när de försvunnit"

Sorgen har alltså gjort sig påmind. Tårar har smugit ned för mina kinder. Men jag vet att sorgen går sin väg igen. Det gör den alltid. Senast i kväll när jag får natta barnen och Anton säger sitt vanliga: ”Mamma älskar Anton. Alltid, alltid, alltid. Och Anton älskar mamma. Alltid, alltid, alltid”. 

Och jag vet att i just den stunden - vid de orden - kommer sorgens moln att skingras och mitt hjärta fyllas av kärlek som i ord inte går att beskriva. 

Länge sen sist!

Jag fick idag e-post med undran om det hänt nåt när jag inte skrivit på bloggen på så länge. Nej, inget tragiskt har hänt, tack och lov. Lovade ändå att skriva en resumé på vad som varit på gång i vårt liv. Men innan dess: TACK till alla er som ändå orkar gå och kolla in här!

Säger bara uuuuuhh så tiden rusar iväg! Tycker jag just skrev senaste inlägget och så har det gått långt över en månad sedan sist. Främsta orsaken till bloggtorkan har nog varit andra prioriteringar i livet. Vi har lite fixat med vårt hem och så har det varit budgettider inom politiken som minsann sett till att jag inte haft för lite att tänka på.

Jag har också haft möjligheten att få vara ute och föreläsa lite. Vilket är så kul! Senaste månaden har jag varit inbjuden till Närpes och Korsnäs MI. 

Måste säga att det ger otroligt mycket när jag är ute och talar med människor. Att se de igenkännande nickningarna av en del ger styrka, för att inte tala om de vackra orden jag fått ta del av efter föreläsingarna. En åhörare kom efteråt och sade att hon velat ropa: JA! just så där är det! medan jag talat : ) 

En grej har jag dock lite svårt att vänja mig med, och det är tårarna som brukar rinne ned för mångas kinder i slutet av min föreläsning... Det känns konstigt, och samtidigt stort, att känna att man kan väcka så starka känslor bara genom att dela med sig av sin syn på livet. På slideshare kan man kolla in en av presentationerna.

Annars knallar och går det ungefär som vanligt hos oss. Anni är lika envis som vanligt och Anton glad & fartfull as usual. Vi har inlett glögg och pepparkakesäsongen med ungarna. De väntar redan på jul och Anton har börjat ropa GOD JUL lite till höger och vänster, senast till damerna i simhallens bastu. Men det blev de bara glada av. 

En speciell grej ska jag ännu nämna: lilla jag fick inbjudan till presidentens självständighetsdags mottagning. Kan inte riktigt fatta det ännu, men tycker det är himla kul och en stor ära. Känner jag mig rätt kommer jag dock att var rejält nervös innan. Och rädd för att typ snubbla just när jag ska skaka hand med president Niinistö & fru Haukio... Återstår att se hur jag fixar det ; )

Kamratstöd från oväntat håll

Det har varit lugnt här på bloggen. Orsaken är ingen annan än att det varit full rulle både privat, på jobbet och politiskt. Ett kort inlägg vill jag ändå dela med mig.

Vi håller på med en del små förändringsarbeten här hemma. En del har med Antons handikapp att göra, andra bara för att vi känner för förändring.

När vi frågat efter offerter har det vid två tillfällen visat sig att vi fått så kallat kamratstöd av totalt okända människor! När jag diskuterade kamin med en man och nämnde att vi har ett specialbarn (måste ta i beaktande vissa aspekter), fick jag veta att han hade ett ADHD-barn själv. Detta ledde till en intressant diskussion om kost och motion för ADHD-barn. Vi fick en bra offert, några bra tips + kamratstöd.

Vid en annan offertdiskussion frågade företagets representant varför vi söker en så speciell lösning på tekniken? Vi svarade att det behövs på grund av vår tjusiga, överaktiva och teknikintresserade son. Och svaret löd: "okej, jag förstår precis, har själv ett autistisk barn. Nu ska jag berätta hur ni löser detta och vad ni behöver."

Konklusionen för mig har varit att åter igen har det visat sig vara positivt att vara öppen vad gäller Antons handikapp. Goda råd, bra offerter och kamratstöd från oväntat håll : )