torsdag 22 september 2011

Anton har ingen kaveri

Du anar inte vad det gjorde ont att höra detta av Anni. Anton hade redan somnat och jag nattade den lilla fröken. Vi viskade om dagens händelser med varandra, vem hon lekt med på dagis och så vidare. Sen säger hon: "men Anton har ingen kaveri".

Det är ju ingen direkt nyhet för mig, visst vet jag att det är så. Men att höra det av sin treåriga dotter skär i hjärtat. Anni viskar vidare att Anton nog ju på sätt och vis har vänner, men stora vänner. Och sedan nämner hon namnet på nuvarande assistenten och tidigare assistenter. Hon verkar lite fundersam över varför han bara har "stora vänner"  men samtidigt nöjd över att storebror ju ändå har vänner.

Med Anton är det så att han ännu har lite svårt att leka med andra barn. Men vi övar på det: hemma, på dagis och på SI-ergoterapin. Och det roliga är att det hela tiden går framåt. Han utvecklas och blir bättre på att ta med fantasin i leken och leka med andra istället för bara med sig själv. Jag är fast övertygad om att han ännu kommer att kunna knyta vänskapsband och jag hoppas att han då ska ha vänner runt sig.

För vänner är ändå vad han vill ha. När man talar om saken kan man riktigt se hur han så gärna skulle vilja ha vänner, och han säger det. Han vill så gärna. Men när det kommer till hur man leker med andra barn så funkar det inte riktigt enligt handboken så att säga. Då  tyr han sig lätt till oss vuxna, och söker vårt sällskap.

Men ja, det väcker många känslor att höra sin dotter säga att Anton inte har vänner. VIlken mamma vill väl inte att ens barn ska ha vänner? Jag funderar också kring frågan om att Anni börjar ana sig till att storebror nog är lite annorlunda än de andra barnen på dagis. Det betyder att vi så småningom får börja prata om det med henne, på hennes nivå.

Jag är fast övertygad om att det är bättre att tala om svåra frågor, än att tro att hon inte förstår. Barn är mycket klokare än vi anar och har sina känselspröt ute. Om inte vi berättar för henne hur det är, så hittar hon på fantasier. I värsta fall hör hon felaktiga tolkningar av andra barn. Så ja, denna diskussion har vi framför oss. Snart.

Men det viktiga för mig är att skilja på mina känslor och Antons känslor. Det att det skär i hjärtat på mig betyder inte att det skär i hjärtat på Anton. Inte ännu. För även om han vill ha vänner så lider han ingalunda av situationen. Inte ännu. Han är glad och nöjd med sitt liv! Med tiden, när han utvecklas, så kommer givetvis denna frågan om kompisar och vänskapsband att bli mer aktuellt. Sedan då han kan leka hoppas jag att det finns barn som tar med honom. Som accepterar honom som den han är.

Och goda nyheter: han har blivit bjuden på födelsedagskalas, för första gången någonsin!

5 kommentarer:

Sara sa...

Rörande skrivet!

Matts sa...

Jag tror inte att Anni kommer att ha problem med att "förstå". För henne är det det naturligaste i världen att Anton är som han är, eftersom ingen har hunnit "lära" henne att det är nånting "fel" med det.

RockMom sa...

Vänner kommer inte att ha samma betydelse för honom sen heller. Så är det iallafall hemma hos oss. Vänner finns, massor, men de är inte så dödsviktiga som kanske hos "normala" barn. (Vad som nu den då är normalt och inte?!)

Nadja sa...

Har snubblat över din blogg idag. Läst några inlägg o kämpar mot tårarna, sitter ju på jobb. Vilka fina och berörande beskrivningar.

Anne Salovaara-Kero sa...

Sara: tack!

Matts: du har så rätt. Hon växer upp med det och kommer alltid att ha en djupare förståelse för "annorlunda" människor.

RockMom: Kan gott och väl bli som du säger. Och ja, vad är normalt? Jag har nappat på Glada Hudiksgängets uttryck "normalstörd" för att beskriva oss "normala" ; )

Nadja: tack för dina fina ord. Välkommen att följa med vårt liv.