söndag 25 september 2011

Hjärta av stål

Den gångna helgen har jag fått öva mig på att stålsätta mitt hjärta. Ett hjärta som annars brukar vara rätt kännande och varmt. Jag har byggt ett tjockt skal av stål runt hjärtat och låst det med bubbla lås. Du kanske undrar varför? Svar: Anton har varit på intervallen. Och det var, igen, så otroligt svårt att lämna honom dit. I inlägget Jag orkar inte ta hand om mitt barn har jag beskrivit hur jobbigt det var i början.

Jag har verkligen fått jobba med att försöka att inte tänka på honom hela tiden, eller att oroa mig för hur det månne går. Det fina denna gången var att han fick en egen personlig assistent 6h/dag. En underbar människa som på riktigt bryr sig om honom. Jag kan riktigt se vilket äkta engagemang (och känsla) hon har för honom.



Även om hjärtat har stålsatts i helgen så har det varit en helg då Anni fått vara i fokus. Och för henne har jag kunnat öppna hjärtat, och njutit till fullo av hennes underbara - och ampra! - personlighet. Hon har fått vara den som får all uppmärksamhet. Och det ska ni veta hon är värd! Hon lämnar alltför ofta i skuggan av honom då han hittar på sina bus. Hon behöver dessa chanser att få vara vår ögonsten.

När jag i dag hämtade Anton fick jag öppna låsen kring hjärta och ta bort skalet av stål. Det kändes som att kunna andas djupt och lugnt igen. Nu sover han tryggt i sin egen säng och jag har åter balans i mitt inre.

Jag har i ett tidigare inlägg haft med dikten En gåva. Jag vill dela den igen. Den ger mig nämligen så mycket styrka. Styrka att även vid behov stålsätta mig. 

Framför allt ger den mig en känsla av tacksamhet. Trots alla jobbiga stunder är jag evigt tacksam att få leva detta liv, med vår speciella familj. Jag skulle inte vara den jag är utan dessa upplevelser. 




En gåva....


I år kommer nästan 100 000 kvinnor att bli mammor till handikappade barn. Har du aldrig undrat hur mammorna till handikappade barn blir utvalda? 

Jag ser på något vis gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggrannhet och medvetenhet. Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva i en stor dagbok. Gud ger ängeln ett namn och ler ”Ge henne ett handikappat barn”. 

Ängeln blir nyfiken, ”Varför just henne Gud? Hon är så lycklig.” ”Precis”, ler Gud. ”Kan jag ge ett handikappat barn till en som inte kan skratta? Det vore grymt”. 

”Men har hon tålamod?” frågar ängeln. ”Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då skulle hon drunkna i en sjö av självömkan och vanmakt. 

När väl chocken och misstron lagt sej kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne i dag. Hon har rätt känsla för sej själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. 

Du förstår, barnet som jag ska ge henne lever i en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva i hennes värld och det kommer inte bli lätt”. 

”Men herre, jag tror inte ens hon tror på dej”. Gud ler. ”Det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk”. 

Ängeln flämtar, ”Självisk? Är det en dygd?” Gud nickar. ”Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva.” 

Ja. Här är en kvinna som kommer välsignas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men hon ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. 

När hennes barn säger ”mamma” för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer veta det. 

När hon beskriver ett träd eller en solnedgång för sitt barn, kommer hon vara en av de få som någonsin får se mina verk. 

”Jag ska ge henne kraften att se det jag ser... okunskap, grymhet, fördomar och ge henne styrkan att stå över detta. 

Hon kommer aldrig vara ensam. Jag kommer vara vid hennes sida varje minut, varje dag hela hennes liv, lika säkert som att hon står här nu vid min sida. 

”Och hur blir det med en skyddsängel?” frågade ängeln. Gud ler. ”En spegel kommer vara tillräckligt.” 

Författare okänd 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Har nyligen hittat din blogg och läser med stort intresse och fascination över er vardag.
Jag hoppas kunna rekommendera din blogg åt föräldrar jag kommer i kontakt med genom mitt jobb, den skulle kunna hjälpa mycket.
H. en skolpsykolog

Anne Salovaara-Kero sa...

Hej på dig skolpsykologen!

Jag är glad att du hittat hit och får en inblick i hur ett liv med ett "specialbarn" kan vara. Och fint om det kan hjälpa även andra att läsa den.

Jag har hela tiden hoppats att även yrkesmänniskor ska hitta hit, så att kunskapen ökar.

Tack för dina fina ord och kommentera gärna även framöver.

Anne