onsdag 18 januari 2012

När det "normala" känns onormalt

Kvällens funderingar tangerar konsten att vara "normal" när tillfälle erbjuds. "Normal" i  bemärkelsen att kunna göra likadana grejer som andra utan att konstant ha radaren på och kolla efter Anton. Att ens för en stund kunna koppla av utan att varje sekunds bråkdel hålla kontrollen.

Funderingen startade i och med att jag den senaste tiden spenderat en del ensamtid med bara Anni. Senast igår var vi till stan, bara hon och jag. Det slog mig om och om igen: så här kan jag inte gå omkring med Anton. Jag kan inte ha ryggen mot honom och lita på att han är där när jag svänger på mig om tre sekunder. Men det kan jag med Anni. Och det känns så otroligt konstigt! Det känns liksom "onormalt"... Det är inte mitt normala tillstånd.


Visst, det känns bra att vara "normal". Jag njuter av det till fullo! Men det kräver övning av mig för att jag ska kunna lära mig att slappna av och släppa kontrollen. Jag är inte en on-off människa som kopplar om till ett annat sinnestillstånd så där bara. 


Jag tror det kommer att krävas mycket träning från min sida för att bli bättre på att koppla om mitt sinne till "normal". Jag tror jag behöver bli bättre på att stanna upp när tillfälle ges... Men hur i helsike gör man det? Kanske genom att åter igen ta till sig visdomen från mindfullness? Från den fina konsten att ta tillvara på stunden som just nu är. Precis just nu.


Sedan ska jag ju inte heller ha ribban för hög för mig själv! Jag behöver ju inte (och vill ju inte heller!) sträva efter att vara så där supermegajätte (för att låna Annis ord) normal... Tror ju att jag efter mitt liv här i landet Annorlunda skulle tycka det är lite småtråkigt och händelsefattigt jämfört med livet här : ) 


Men om jag blir bättre på att ta vara på de "normala" stunderna tror jag att jag kan hitta mera krafter för de lite stormigare stunderna. Och hittar jag en för mig lämplig ribbhöjd här i normalitetsvärlden kanske jag hittar en jämvikt som passar mig? Kanske det räcker med att vara en lagom normalstörd mamma?

Det lustiga är att Anton - trots sin utvecklingsstörning - är en expert på att stanna i stunden och njuta av den till fullo. Just precis så som livet är just då. Ou dear vad jag har att lära mig av honom! Även sådant som hjälper mig att överleva i situationer som delvis beror på honom. Paradoxalt eller hur? Men kanske det är som de visa säger, allt hänger ihop, allt har ett sammanhang...

Jag tror vi alla behöver någon slags läromästare här i livet. Åtminstone i något skede. Livet handlar långt om att ta till sig visdom och utvecklas om människa. Läromästarna kan vara människor eller händelser. 

Jag tror jag har hittat min egen läromästare här i livet. Det är någon som långt formar mig som människa och det är någon som genom sin unikhet lär mig konsten att vara normalstörd. Någon som lär mig se livets olika nyanser, allt från den svarta sorgen till den solgula glädjen. 


Min läromästare är min egen son. Anton.


Sådant i kväll här från soffan i Gamla Vasa. Blev kanske lite flummigt med en början  från  normalitetsfunderingar till läromästare. Men never mind! Jag vet att jag har fina, kloka, visa, underbara läsare här på bloggen så jag är övertygad om att du snappade på den eventuella röda tråden : ) 


Kram från en normalstörd Anne

6 kommentarer:

Bitte sa...

Du skriver så fint. <3
Det är svårt att leva i nuet. Och ibland går det inte ens, för att man helt enkelt måste planera vissa saker framåt. Och många gånger, när man får eller borde njuta, funderar man på nåt man har gjort eller borde göra. Dumt, eller hur? :D Tycker om dina tankar i alla fall, det var det jag ville säga! :D

RockMom sa...

Att njuta av nuet är något av det svåraste som finns, och ändå är det just det som får oss att vara som allra lyckligast :)

Fint skrivet, as usual

Anonym sa...

Med normalstörda barn kommer man också på sig själv med att inse att oj de här behöver mina barn mig inte till längre de klarar sig... Jag kan vända ryggen till och de kan fixa middag tex Då vill jag verkligen ta vara på alla stunder av nuet, för snart flyttar de hemifrån...
Tänk vad fint att du får delar av två nu :)

Tina sa...

Underbart skrivet ! Jag hänger med på röda tråden utan tvekan. Är ju också mer eller mindre störd, normalstörd eller annorlunda i mitt liv !! Kramar Tina

Linda sa...

Kloka ord och tankar. Jag tänkte i liknande banor häromdagen, gällande det där med vad man kan och inte kan göra med barnen, och hur olika de är i olika situationer. Tidigare stressade det mig ganska mycket, tills jag helt enkelt kom på att jag kan försöka göra saker på tumis med dem, och liksom "få det bästa av båda" ibland. Det finns sånt som är lugnare att göra ensam med lillasyster, och sånt som är skoj att göra med storebror där hon är för liten för att hänga med.

Anne Salovaara-Kero sa...

Så är det bästa kvinnor: att lära sig njuta av stunden är en konst... Men värt att sträva efter.

Jag försöker köra samma stil som Linda, att acceptera som det är. Onödigt att ta stress över att man inte kan göra allt det som andra kan. Bättre att njuta av det man kan! Mellan varven i olika turer med barnen o sen är man ju bara en vinnare då man fixar nåt i andras ögon "normalt", även med alla ungar i släptåget ; )