Här sitter jag och funderar på hur annorlunda vårt liv blev. Trots att allt i början såg ut som att vi skulle bli en helt "normal" familj. Du kanske undrar varför jag funderat på det nu igen? Det kommer sig av att Anni var på 4-årskontroll i morse. Allt väl med lilla damen! I rådgivningskortet står de sedvanliga fina fraserna: växer bra, duktig flicka, allt bra etc.
Jag tog mig en titt i Antons rådgivningskort samtidigt, de ligger ju i samma låda. Samma fina fraser står det om honom: växer bra, bra ögonkontakt, allt normalt osv. Allt var precis som det skulle med honom, inget att oroa sig för.
Anton som nyfödd
Som du vet så fortsatte det ju sedan inte i samma stil. Nuförtiden följs vi inte mera upp av rådgivningen. Uppföljningen förflyttades först till specialsjukvården och sedan till Kårkulla. Så nu är resten av sidorna i hans rådgivningskort tomma.
Det händer mellan varven att denna känslan kommer på: tänk att det blev så annorlunda än vi trodde! Det är oftast små händelser eller människomöten som utlöser känslan. I dag var det rådgivnigskortet som gjorde det.
Jag ska poängtera att det inte är en negativ känsla, nej nej. Det är kanske mest en förvånad känsla. Trots att vi varit i landet Annorlunda redan i några år kan jag överraskas över att vi hamnade hit, och allt vad det fört med sig.
Det är så mycket jag kan bli förvånad över här! Jag förvånas över att jag blev en mamma som offentligt skriver om handikappfrågor i pressen. Jag förvånas över att jag föreläser i dessa frågor. Jag förvånas stort över att jag blev en mammabloggare!
Jag kan överraskas över att det blev så att jag är en mamma som går hand i hand med sin son i en avservärt längre tid än de flesta andra mammorna. Att jag kommer att göra det mer eller mindre i resten av mitt liv.
Men i något skede måste jag våga släppa handtaget. I det skedet hoppas jag att mina texter här på bloggen, mina insändare i pressen och föreläsningar jag hållit bär frukt: att omvärldens attityder om funktionshindrade blivit mjukare. Då kan det kännas tryggt för mig att släppa handtaget.
Sådana tankar fick en titt i rådgivningskortet mig att fundera på. Ha det gott och sköt om dig hälsar en ibland förvånad Anne!
Valborg 2012
7 kommentarer:
Ja, och samtidigt, hur många mammor - och pappor - finns det inte som bara önskar att de fick gå hand i hand med sina barn långt längre än de får idag?
Det ju det vi innerst inne skall skatta oss lyckliga över, att vi får vara föräldrar åt barn av de mest varierande och underbara slag.
Ha en solig torsdag!
Du har så rätt! Denna fina blogg har öppnat mina ögon just kring detta: http://elamanroolit.blogspot.com/
Ha det bra!
Vilket fint blogginlägg! Jag funderar i samma banor när det gäller tvillingarna. Var kom som ifrån? Hur i hela friden gick det till? :D
det bär frukt Anne, jag lovar. fast vissa fruktträd kanske växer långsamt så blir de ståtliga och fina till slut. alla som läser dina texter eller lyssnar på dig berörs på något sätt. du syns och du hörs och det ska du fortsätta med!!
Tackar! Visst är livet förunderligt ibland, man kan ju bara förvånas… Men bra så. Och så sant att det krävs tid för att alla fina fruktträd ska bära frukt. Envishet är det som gäller!
Jag blir så rörd och berörd av din blogg och det du skriver! Många många borde läsa detta och därför brukar jag tipsa om din blogg varje gång jag har tillfälle! Jag sku gärna lyssna på dig också; var och när kan man höra dej föreläsa?
Anonym: Men tack för fin respons. Och för att du puffar för bloggen : )
Nu blir det paus med föreläsningar fram till hösten. Då är det några, men de är personalutbildningar.
23.10 är det sedan en föreläsning i Kristinestad, tillsammans med en superfin mamma som har ADHD barn. Den föreläsningen borde vara öppen för allmänheten, ordnas av YA!
Våren 2013 blir det eventuellt (inget fastspikat) en öppen föreläsning på Arbis i Vasa.
Men om det droppar in fler öppna föreläsningar så ska jag informera om dem.
Tusen tack ännu för fin respons. Ha en bra dag! Anne
Skicka en kommentar