Kan ett hjärta gå itu av lycka?

Anton har varit orolig på dagiset i dag. Det märktes också när han kom hem. Ett evinnerligt frågas om när gästerna skulle komma? I dag är ju hans kalas. Han "vaggde" sig mer än vanligt. Kastade saker omkring sig. Jobbigt att se hur han pendlade mellan känslor av dels förväntan, dels oro. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan jag ställt till med... Ordna kalas med 18 barn, på riktigt? Tänk om han går överstyr och inte fixar det? 


Men det var bara att ta några djupa andetag och öva med honom om vad som komma skulle. Vi övade på att säga "välkommen" till gästerna. Vi övade på att han inte behöver pussa och krama alla gäster, det räcker med att säga HEJ! Eller att ta i hand och säga God dag. Vi präntade in att han först skulle öppna presenterna (och komma ihåg att tacka!), sedan skulle vi äta tårta (favorit), och att han sedan skulle få leka med de andra barnen.


Och sedan började gästerna droppa in. Och min underbara son gör precis som vi övat!!! Han får inte spelevink anfall. Han blir genuint glad när han får sina presenter. Han sitter snällt vid bordet medan han äter. Någon av oss är givetvis som en skugga efter honom (förre assistenten Cindy, jag eller min mamma), men han fixar att ha 17 barn i sitt hem! Och det ska du veta är stort.

Efter tårtan dyker överraskningen upp: Jontti från BUU-klubben. Vilken succeé! Jag bara måste ge en eloge till den unge mannen. Han kom och han bara tog över hela tillställningen. Han har en sällsam förmåga att ta till sig barnen. Han lekte och busade med ungarna och de njöt. Den populära frågan till honom var annars: hur har du kommit ut ur TV:n? Anton fick också visa Jontti sitt rum och sitt favortiställe, skrubben där de brukar leka. Han fick också lära Jontti något nytt, nämligen katt på stödteckenspråk : )

Jag ser hur Anton, på sitt eget sätt, leker med och njuter stort av kalaset. Som han väntat på detta! Mellan varven stannar han upp och bara asflabbar. Ett sätt för honom att visa att han är lycklig. Och mitt hjärta smälter... Detta är hans första riktiga barnkalas. Vi har själv tidigare ordnat kalas främst för släkten. Han har inte heller varit på andras barnkalas (förutom på dagis). Men i dag fick han äntligen sitt kalas! Och han somnade med ett leende på läpparna. Innas sömnen tog över så mumlade han att han har en ny kompis: Jontti.


Så nu sover våra småttingar. Med BUU-klubben tatueringar på kinderna. Och mitt hjärta håller på att gå itu av lycka. 


ps. Tusen tack till alla som deltog : )