Se mig

Diskmaskinen surrar. TV:n är på. Anton härjar. En himla villervalla av ljud i mitt huvud. Nånstans i bakgrunden hör jag Anni gång på gång säga: kolla mamma vad jag gjort! Maaammaaa!!! Kolla vad jag gjort!! Jag svarar henne, med en onödigt spänd röst: ja ja, jag kommer snart. Vänta nu! Jag måste först hjälpa Anton. Du vet det.

Läget lugnar sig lite och det dåliga mammasamvetet gör sig påmind. Igen - som tusen gånger hittills - och tusen gånger framöver, fick hon vänta... Vänta fast hon är den minsta i familjen. Vänta på att ivrigt få visa det fina legohuset hon byggt.

Som förälder i en familj med flera barn, varav ett funktionshindrat, hamnar man i en evig balansgång. Hur se till att de övriga barnen får sin beskärda del av uppmärksamheten? Hur rättvis man än vill vara så går det inte att dela uppmärksamheten jämnt. Hur gärna man än skulle vilja.

Att vara syskon till ett barn med särskilda behov kan inte vara lätt. Syskonen hamnar att mogna snabbare än annars skulle vara fallet. De hamnar ofta att vänta på sin tur. Kanske stå över en del aktiviteter, som inte går att genomföra om det "annorlunda" syskonet är med.

Syskonen kan hamna ut för extra oro för sin bror/syster. Kanske för att denna hamnar ut för en del medicinska undersökningar och sjukhusbesök. Syskon kan också hamna i rollen som "beskyddare", om brodern/systern blir mobbad.

Anni är som en storasyster till Anton. Hon kollar efter honom. Varnar oss när han på motorvägen öppnar bilbältet. Hemma ser hon till att barnporten är stängd. Hon oroar sig när han är till sjukhuset.

Ännu i våras gick de båda på samma daghem. Där har hon upplevt att hon behövt skydda honom mot dumma kommentarer. Jag minns så väl när hon en dag sa att hon skyddar Anton. Så att ingen kan säga elakt. De facto så har Anton inte behövt mötas av mobbning. Han har ju alltid en vuxen bredvid sig så det är praktiskt omöjligt. Det oaktat har Anni upplevt att hon måste beskydda honom från dumma ord. 

Rollerna och känslorna syskon till annorlunda barn har är alltså många. Böckerna Litet syskon och Annorlunda syskon öppnade mina ögon riktigt ordentligt för detta. I dem kunde jag läsa mig till det som min intuition redan viskat till mig.

Många syskon till annorlunda barn bär med sig en oro. Forskning visar att när syskonen blir äldre finns också tanken på att den dag föräldrarna inte längre orkar eller är kvar i livet, kommer ansvaret att läggas på det friska syskonet. Samtidigt som forskningen visar på vissa riskfaktorer hos syskonen visar det sig också att många har nära till glädje och de har lärt sig att inte oroa sig i onödan utan att leva i nuet.

Får syskonen trots ansträngda familjeförhållanden tillräckligt med uppmärksamhet och kärlek av sina föräldrar kommer de att utveckla en sällsam känsla för empati och må bra.

Men för detta krävs att de blir sedda och hörda som sådana som de är. Inte som "syster/bror duktig", utan precis som sig själva. Ofta kan det innebära att syskon behöver ensamtid med sina föräldrar. Tid när de inte behöver oroa sig för att komma i andra hand.

Nu blev det långt om det här med syskonskap. Orsaken är den att Anton i dag förts till intervallvården. En enormt påfrestande grej. Som mamma känns det som ett misslyckande att inte kunna vara hela helgen tillsammans.

Men trots piskande dåligamammasamvetet gentemot Anton väljer jag att göra det. Annars får jag bära på ett urdåligmammasamvete gentemot Anni... Livet handlar ofta om val vi gör. Och detta är vårt val.

Det blir alltså en annorlunda helg här i familjen Annorlunda. En helg när Anni får stå i fokus. En helg när Anni i lung och ro får visa sitt legoslott. En helg när hon inte behöver ropa SE MIG! 

Önskar er alla en riktigt bra andra advent. Nu ska jag och Anni till pulkbacken : )