Vi har på senaste tider varit på ett antal tillfällen där vi varit med på
aktiviteter med en massa ”normalstörda”. Det krävs en hel del förberedelse och
förberedande av Anton för att det ska vara möjligt. Vi har hängt med, trots att
vi gjort allt lite (eller mycket) i egen stil. Krävande? Ja.
Men, vi har ändå valt att försöka vara med på aktiviteterna. För Antons
skull, men kanske främst för Annis. Jag vill inte att hon ska behöva missa
grejer på grund av sin storebror. Så vi kör på så gott det går.
Jag har med förundran sett hur självständiga barn i Antons ålder kan vara. Kontrasten
mellan Anton och de andra barnen har förstärkts. Och det har gjort lite ont i
mitt mammahjärta.
Jag har också med förundran betraktat hur föräldrar på avstånd kan se sina
barn göra sitt, barnen behöver inte handgriplig handledning med så gott som
allt. Föräldrar kan i lugn och ro dricka kaffe medan barnen pysslar för sig själv. Sådant existerar inte i vår värld, kontrasten blir mer påtaglig. Och det kan göra
lite ont i mitt mammahjärta.
Numera brukar det annars rätt sällan smärta till när jag ställs inför fakta
hur annorlunda liv vi lever. Jag har vant mig. Jag har accepterat vårt liv. Jag
har omfamnat det. Det oaktat har det knipit till lite i mitt mammahjärta på
sistone.
Kanske just för att det nu varit
mer än vanligt av dessa träffar med normalstörda barn & föräldrar har jag
känt extra av hur annorlunda vår vardag är. Det kan ibland kännas som att vi
lever i vitt skilda världar. Jag tror att de många mötena mellan vår vardag och
den normalstörda har gjort att den lilla sorgen gjort sig påmind just nu.
Sorgen som den autistiske
Gabriels pappa Halfdan W. Freihow beskiver så talande i sin bok Om Gabriel: ”Fråga mig, för jag känner sorgen. Vill du veta något om
sorgen? Ska jag förklara den för
dig? Det händer fortfarande,
men inte så ofta som förr, att sorgen drabbar. Det sker alltid plötsligt och
oväntat, som i ett bakhåll, och varje gång överväldigar den mig, överordnar den
sig allt annat och gör att jag måste vända mig bort och gråta lite."
"Det finns sorg i alla ting, i blommorna och regnvädret, i skatter och drömmar. Sorgen är att mista, sorgen är att inte få. Sorgen är vissheten. Sorgen är livet som slinter, tiden som går, det som kunde ha blivit, men som inte blev. Sorgen är hjälplösheten. I sorgens sal finns plats för allting. Sorgen är stilla. Sorgen är hövlig. Den kommer och så går den sin väg. Men sorgen blir aldrig borta. Bara ting blir borta när de försvunnit"
Sorgen har alltså gjort sig påmind. Tårar har smugit ned för mina kinder. Men jag vet att sorgen går sin väg igen. Det gör den alltid. Senast i kväll när jag får natta barnen och Anton säger sitt vanliga: ”Mamma älskar Anton. Alltid, alltid, alltid. Och Anton älskar mamma. Alltid, alltid, alltid”.
Och jag vet att i just den stunden - vid de orden - kommer sorgens moln att skingras och mitt hjärta fyllas av kärlek som i ord inte går att beskriva.
9 kommentarer:
Kram och styrka
Nu blir jag tårögd...Så sant att det gör ont när det blir sådär påtagligt. Fint skrivet. Kramar
Blessings! Styrka, vishet och KÄRLEK til Dig, käraste hjältinna😃❤!
Jag blev oxå plötsligt påmind om samma sorg som du beskriver i ditt inlägg nu senaste vecka vid en träff där flera mammor med normalstörda barn deltog. Fast man tror sig bearbetat detta färdigt, lagt det bakom sig så tycks det dyka upp helt oväntat någon gång nu som då. Men styrkan på sorgen minskar för varje gång men kärleken blir bara starkare. Styrkekramar!
Bokem om Gabriel och hans pappa läste jag nu i höst; sittandes i bilen väntandes på vår store normalstörde kille. Den är oerhört vackert skriven och hugger tag i en på det där; jag vet hur det känns sorgsna viset.Så länge man lever i sin lilla slutna värld blir den ganska normal men just som du säger, i mötet med normalstörda jämnaåriga barn inser man hur mycket frihet deras föräldrar har.
Här i Sverige påminns man om det varje gång man ska söka om sina assistanstimmar. Då får man vända ut och in på sin situation och hävda allt som en normal 11 åring klarar av bara för att få sitt föräldraansvar nedskrivet. Nu är det ju nästintill omöjligt att få det nedskrivet innan barnet är 12 år men man försöker och vet hur mycket 11 åringar klarar av.
Leka själva, både hemma och hos kompisar. Sova över hos kompisar. Ha fritidsaktiviteter där dom bara behöver skjuts fram och tillbaka.
Listan kan göras lång.
Jag har också sorgedagar emellanåt men som du säger dom kommer inte lika ofta nu som förr.
Ha en fortsatt skön helg och en bra vecka framöver.
Hej! Ja, jag förstår precis hur du känner. Jag har en son med autism, utvecklingsstörning, synskada, epilepsi samt svår överaktiviteten. Jag känner så igen mig i det du skriver. Sonen är 5 år och kan ej tala och är mycket överaktiv. Ibland när jag ser folk sitta på café med sina barn...så skulle jag bara vilja ropa ut...fattar ni hur bra ni har det?? Men jag gör ju aldrig det...är för feg och vill inte orsaka nån kaos. Livet rullar på...om än det blev annorlunda än vi planerat det,...
Kram, mamma till son med autism
Du anonym som skrev din kommentar under Johannes mamma. Jag tror vi har väldigt mycket gemensamt. Skulle vilja komma i kontakt med dig om du vill.
Har du läst boken I huvudet på en normalstörd av Glada Hudikteaterns grundare Pär Johansson? I bokrecensionen står det att Pär Johansson vet att den som är utvecklingsstörd kan göra mycket mer än omgivningen förväntar sig. Kanske du och vi alla har mycket att lära oss av denna bok? Rekommenderar.
Tack för alla kommentarer! Jag hoppas att du Anonym o Johannes mamma hittar varann : )
Tack även för boktipset, ska försöka få tag på den.
Sköt om er o många kramar,
Anne
Skicka en kommentar