Jag sitter på stolen, i gymnastiksalen. Du sitter på en bänk, längst fram, med din assistent vid din sida. Du sneglar bakåt mellan varven, och jag vinkar till dig. Du gungar dig, precis som du brukar. Det är ditt sätt att lugna ner dina impulser. Impulser som jag anar att nu går på högvarv.
Snart ska du uppträda med din klass, det är musikcafé på skolan. Jag spänner mig säkert mer än du. Jag sitter där på min stol och reflekterar över dagen som varit. Sedan vi kom hem från skolan har känslorna pendlat från ena ytterkanten till den andra.
Du har dels varit stora charmören, och deklarerat mig till din prinsessa, med krona och allt. Ett litet mammahjärta smälter av sånt.
Men dagen har också varit orolig. Det brukar bli så när det är något speciellt på kommande. Oron kommer nog av spänningen för det speciella. Du har övat i skolan och väntar så på uppträdandet. Men när tidsuppfattningen din är annorlunda än oss andras kan det bli struligt och oroligt.
Det är kanske därför jag spänner mig, sittandes där på stolen. Spänner mig för att du inte ska fixa det. Att oron ska ta över hand. Av hela mitt hjärta önskar jag ju att du ska klara av det, men en liten oro finns i bakgrunden.
Ni ställer er upp, och klassen går upp på scen. Du står längst ut på kanten, med lite eget utrymme runt dig. Din assistent ställer sig en bit bort. Du står där utan att en vuxen håller dig i handen. Nåt som väldigt sällan händer.
Ni börjar sjunga. Min spänning börjar släppa. Jag tittar på dig när du står där bland alla de andra. Du är så fin, och jag är så stolt över dig! Visst skiljer du dig ur mängden. Du vaggar dig lite, du viftar med händerna. Men du bugar också djupast och ger er de längsta applåderna. Och de är ni alla värda!
Varje dag erbjuder oss sina äventyr, och du brukar bjuda på de största av dem. Speciellt stora blir de av att de "små", för andra självklara, erfarenheterna för mig - för oss - blir stora framsteg. I dag fick jag ta del av nåt stort. Jag fick se dig ta ett stort framsteg. Ett framsteg större än de flesta kan ana.
************************************************************************************************
Tack alla underbara läsare som orkat komma in här på bloggen trots att jag inte skrivit det senaste halvåret. Tack för kommentarer och meddelanden, ni finns i mina tankar. Allt är väl hos oss, men tiden och inspirationen för att skriva har inte riktigt funnit sig. Men här en liten uppdatering från landet Annorlunda, Still going strong : )
3 kommentarer:
Jag känner med i det du beskriver, glädjen, oron och stor stolthet ! Du beskriver det så fint, tack för du orkar dela med dig <3
Hoppas, allt sedan gick bra hela kvällen och vad var det för sång/sånger, som de sjöng och om du är idag bland de, som en del kan rösta på, eller redan förhandsröstat, så lycka till från en, som måste nöja sig med, att rösta på en, som visserligen är född och -uppvuxen i Vasa, men bor här i Hesa, som ju då är min Valkräts. tänker föreslå till henne, att man ju borde få rösta på vemm som hälst, alltså även på Mamma Annorlunda, även till Riksdagen! Men trevlig söndag och -ny vecka sedan till Familjen Annorlunda och kanske vi ses i Österbåtten i mitten av maj, om ett vist ävenemang kan ordnas och jag är på plats.
"Välkommen tillbaka"! Hoppas inspirationen infinner sig igen :) du har en så fin blogg.
Skicka en kommentar