Om blickar och trollkarlar

Vi sitter på stolarna framför scenen. Anni sitter framför dig, och jag tätt bredvid dig. Vi har haft en bra dag idag. Vi har varit och tittat på djuren vid Ähtäri djurpark, simmat, bastat och just ätit gott. Du har väntat på denna resa ända sedan jul. Äntligen är vi här. 

Vi sitter och väntar på trollkarlen. Du gungar dig av och an, för att lugna dig. Jag märker att några barn sneglar på dig. På oss. Några föräldrar gör det också.

Trollkarlen kommer och föreställningen kan börja. Han frågar om nåt barn kan komma och hjälpa till med ett nummer. Anni nickar ivrigt och hon får gå fram till trollkarlen. Snart är hon "trollad" till en kanin. Barnen skrattar och apploderar. Du med.

Du börjar gunga dig med allt hårdare fart. Jag får hålla i stolen, som vill glida iväg på det hala golvet. Jag gissar vad du tänker, vad du vill. Du vill också vara med och trolla. 

Trollkarlen pratar med er barn, och med jämna mellanrum räcker du artigt upp handen för att markera att du vill vara med. Trollkarlen tittar sedan på dig och säger: kyllä, sinä pääset seuraavaksi. Du blir allt ivrigare, hålls knappt på stolen. 

Några barn sneglar på dig. Några föräldrar med. 

Jag tänker för mig själv, månne han nu inte glömmer dig. Han har redan lovat att du ska få vara med. Jag tänker att det kan bli struligt att ta sig därifrån om du inte får komma och trolla.

Du apploderar först och högst av alla. Trollkarlen verkar uppskatta det. Du fortsätter att gunga dig, säger till mig att du vill trolla. Jag håller i dig, viskar till dig: vänta älskling, vänta älskling.

Några barn sneglar på dig. Några föräldrar med.

Sedan säger trollkarlen att du får komma fram. Jag tar dig i handen och vi går fram till trollkarlen. Han tittar på mig, och säger: jaha, oletko mukana...? Jag säger till honom: kyllä, hän on kehitysvammainen ja tarvitsee apua. Trollkarlen nickar med ett leende och säger ok. 

I ögonvrån ser jag hur barnen ser på oss med undrande blickar. Föräldrarna med.

Sedan sätter ni igång att trolla med rep. Du (vi) klipper band som magiskt blir hela, Du (vi) blåser på smällknutar som magiskt löses upp. Till slut säger du leende: Hockus pockus simsalabim! 

Barnen apploderar till dig, också de sneglande barnen. Föräldrarna ler, apploderar med.

Vi går till våra platser. Trollkarlen fortsätter. Barnen skrattar och apploderar. Du gungar dig fortfarande lite. Men inte lika mycket mera. 

Något enstaka barn tittar lite undrande på oss. Någon förälder med. Men inte lika undrande som i början av föreställningen.

Jag sitter där på stolen och funderar. Funderar på hur tiden har gått, och hur jag blivit bättre på att orientera mig här i landet Annorlunda. Jag har lärt mig vad som är viktigt, vad som är mindre viktigt. Blickar, de även ibland dömande blickarna hör inte till det viktiga i livet.

Vi tittar på föreställningen till slut. Sedan ställer vi oss upp, och går hand i hand till vårt bord. Medan vi går genom restaurangen ser jag hur några föräldrar vänligt ler mot oss. Jag nickar till dem.

Vi kommer till vårt bord och du säger stolt: Anton trollar. Jag smeker dig över huvudet och tänker: Ja, du trollar. Mer är du någonsin anar trollar du.