Corona

Jag sitter i köket. Dricker mitt morgonkaffe. Du sitter på din jumppaboll och tittar på Jontti i BUU-klubben. Studsar upp och ned. Upp och ned.

Vi är hemma idag. Skolan är stängd. Ett virus vid namn Corona härjar. För att skydda våra äldra och våra sjuka samt vårt sjukvårdssystem saktar nu hela landet in. Men för att samhället saktar in, saktar inte du in.

Du har fortfarande din fart. ADHD i potensen 10 som en terapeut en gång sade.

Jag surfar på min platta medan jag dricker kaffet. Ser att jag fått ett meddelande på messenger. Jag läser det. Och tårarna bara rinner ned längs kinderna. Om en stund kommer det ett meddelande till. Och igen trillar tårarna ned.

Du kommer till barnporten. Stannar upp. Tittar förundrat på mig. Frågar om mamma är ledsen? Jag svarar: "nej, mamma är inte ledsen. Mamma är glad för att det finns så snälla människor".

Meddelandena jag fick var bud om att de ville hjälpa mig. De hade på fb läst att jag är hemma med er barn. Er pappa på jobb. Att jag samtidigt borde heltidsarbeta. Med att hjälpa människor i kris. Jag borde också sköta mina förtroendeuppdrag.

Fast samhället saktar in, måste den politiska beslutsgången fungera. Jag har fortfarande bland annat stadsstyrelsens och fullmäktiges uppdrag att sköta. Sätta mig in i ärenden. Göra beslut. Och samtidigt kommer besked om att intervallen är inställd. Du kanske är rätt glad över det. Men du vet att mamma behöver dom där pauserna.

Också din klubb är inställd. När du brukar vara där, brukar jag ge extra tid till Anni, din lillasyster. Allt stängs. Och jag förstår varför.

Men samtidigt knöt det sig i magen på mig. Hur ska jag orka? Minst en månad utan pauser?  Med nätter när du väcker mig. Minst en månad när jag och pappa turas om med dig, Anni, jobb och allt annat. 

Vill du veta mera vad meddelandena handlade om?

Tre kvinnor erbjöd sig att komma till hjälp. Den ena lärare. Den andra närvårdare. De skrev att det bara var att höra av sig så kunde de komma och ge en hjälpande hand. Med skolarbete. Eller en promenad. Dessutom kom det erbjudande på fb-tråden.

Anton: jag grät för att jag blev så rörd över deras erbjudande. Människor som säkert har mycket i även det egna livet ville visa sitt stöd till oss här i landet Annorlunda.

Viruset härjar. Och kommer säkert att fortsätta härja en tid. Men till följd av den väcks också människors vilja att hjälpa. Att finnas till för andra. Och det är det vackraste som finns i världen. I morgon ska mamma också finnas till för andra.