Det händer

Trodde jag jobbmässigt skulle ha rätt lugnt så här i juni. Hah! Mer action än någonsin känns det som. Men jag ska inte klaga, det är mestadels givande och roliga uppgifter som poppar upp.

I juni brukar det vara rätt få som söker hjälp via oss, men nu har det varit flere nya kontakter.  Vet ej varför, men så är det nu. Pro-Skills projektet jag håller i är på slutrakan, och det är en hel del rapporteras kring det. I morgon ska jag smida planer kring fortsättningen av den modellen. Himla kul!

Du som brukar läsa denna blogg vet att jag för knappa två veckor sedan också fick åka till Tammerfors, för att föreläsa kring ämnet "det magiska i mellanmänskliga möten". Jag hade rampfeber som attan...  Därför har det varit speciellt roligt att få så enormt positiv feedback. Nu är flere nya föreläsningar inbokade till hösten : )

Vad  gäller politiken så är det slutspurten kvar innan semester. Vi har tuffa tider framför oss kan jag säga. Hoppas innerligt att vi kommer till goda lösningar som är vettiga för människan i samhället, liten som stor.

Vasa stads handikappråd startade också sitt attitytalko för en tid sedan. Vi har många fina planer på gång, återkommer till dem senare. Men om du är på facebook, välkomnar jag dig att gå in och gilla vår sida:  

https://www.facebook.com/VaasanVammaisneuvostoVasaHandikapprad 

Där informerar vi om vår verksamhet och om frågor som berör handikappade. Jag fick i dag ge en rätt stor intervju som tangerar ämnet. Och bra så, det är viktigt att media lyfter upp frågor kring dem som har en lite annorlunda / svårare sits i samhället. Juttun kommer ut i slutet på månaden.

Hemma har det varit sedvanlig karusell. Anton är i dagvård ännu denna månad, sedan tar vi sommarlov. Det som värmt mig speciellt är att han fått inbjudningar till kalas. Senast i dag har vi varit på ett, och nästa står på tur nästa vecka. Killen är hur glad som helst!

Sådana hälsningar här från oss i lander Annorlunda för denna gång. Ta hand om dig och de dina! Anne

Stålsätter hjärtat

Ända från morgonen vill jag ge extra kramar och pussar till Anton. Även han är extra kramig av sig, som om han kände på sig.

När vi går till förskolan berättar jag för honom hur jag älskar honom mest i hela världen. Och han svarar: Anton oskå, alltid, alltid, alltid.

När jag lämnar honom med assistenten ger han mig en lång, varm kram. Som om han kände på sig...

Han vet inte ännu om att han ska på avlastning i helgen. Han har svårt med tidsbegrepp och det blir extra oroligt om han i förväg får veta. Bättre att vi berättar det efter förskolan.

De senaste dagarna har jag förberett mig på att stålsätta hjärtat. I dag kommer det att behöva ett tjockt pansarskal runt sig.

Den tudelade känslan går inte att vänja sig vid: att dels känna en förväntning inför en helg utan att konstant vara steget för den älskade ungen – dels att känna den enorma saknaden av honom. Att känna att halva hjärtat är borta. Att känna sig som mamman som inte orkar ta hand om sitt barn.

Men jag behöver denna paus. Min familj behöver den. För all kärlek i världen räcker inte alltid till. Därför stålsätter jag nu mitt hjärta och gör vad jag måste göra. Kanske det kan vara en kärlekens gärning? 

Jag kommer att under följande 45 timmar att kunnas andas i en lugnare takt. Jag behöver inte ha radaren på. Jag behöver inte planera varje verksamhet in i sista detalj. Jag kommer att ta en paus från mitt normaltillstånd.

När de 45 timmarna har gått kommer min själ att sakna killen så det gör ont. Men själen - och hjärtat - kommer också att vara utvilat och laddat till max. Laddat för att åter igen ha kraft att känna kärleken och tacksamheten till vårt liv i landet Annorlunda.

Rampfeber

Här sitter jag, än en gång, och funderar på vad jag gett in mig på? Att jag i morgon ska stå och tala inför över 200 människor. I Tammerfors. Om ett för mig visserligen oerhört kärt ämne. Men som ändå går lite utanför mitt bekvämlighetsområde. Jag brukar tangera ämnet under alla mina föreläsningar, men det brukar inte vara själva huvudtemat. 

Denna gång ska i en timme tala om "mellanmänskliga möten". Jag har läst, skrivit och satt mig in i ämnet. Teorin borde sitta där. Det är ju ett ämne som intresserat mig i redan flere år.

Ändå pirrar det redan i magen. För att det är nytt även för mig, att koncentrera mig enbart till  ämnet mellanmänskliga möten. Att göra något nytt kan ibland kännas skrämmande, när man går utanför det man vanligen gör.

Men min erfarenehet är att just de bästa erfarenheterna och lärdomarna får jag när jag gör något som känns lite obekvämt, något om utmanar till nytänkande och utveckling. Jag får anstränga mig lite extra då. Hålla mig på alerten.

Jag ska alltså göra mitt bästa för att åhörarna ska få en inblick i varför mellanmänskliga möten är så oerhört viktigt i allt människonära arbete. Enligt mig är det A och O. Utan värdefulla, respekfyllda möten kommer vi ingen vart. Det må vara i terapi, jobb med barn  och  ungdomar eller i arbetsgemenskaper. Vi behöver möta och mötas på ett äkta sätt...

Trots att jag är förberedd, vet jag att jag i morgon bitti kommer att ha skakiga knän, vara torr i munnen och ha fjärilar i magen. För det har jag vareviga gång jag ska stå inför en publik. Det spelar ingen roll om det är 20 eller 200 åhörare, nervositeten sitter ändå där.

Men kanske det är ok att känna så, att ha lite av rampfeber? Kanske det är mitt sätt att mentalt förbereda mig? Hur som haver: ska bli otroligt givande och lärorikt att åka till Tammerfors och föreläsa, trots skakiga knän. Och jag påminns än en gång om att jag har ett oerhört intressant jobb. Ett jobb som ger mig mer än det tar.

39

Födelsedagen till ära har jag funderat på var i livet jag just nu är? Är jag nöjd med läget?  Vad är viktigt, vad minde viktigt?

Kan lugn konstatera att jag ligger mitt i hela härligheten vad gäller livet. En berg- och dalbana för det mesta, trots tappra försök att hitta ett lugn. Lugnet infinner sig visserligen - stundvis - som små glimtar.

Men livet i landet Annorlunda - i vår lite egna familj - kommer nog inte på långa tider att vara ett lugnt liv. Det ser ungarna till, speciellt Anton. Minns så bra då en lejonmamma sade till mig om honom: "ordet snabb fick en helt ny innebörd". 

Och det är okej. För trots det jobbiga stunderna vi går igenom tror jag att det ännu i livet kommer en tid när jag lite kommer att sakna just den här perioden. När jag är mitt i livet.

Jag brukar tänka att mitt liv är som ett stort pussel som ska sättas ihop för att helheten ska fungera. Ibland fattas det bitar, och då märks det på orken. Men för det mesta lyckas de flesta pusselbitarna passa ihop något så när. Och då rullar det på.

De olika pusselbitarna påverkar helheten. Den viktigaste biten är familjen. Vet jag att de har det okej, har jag bättre ro med de andra bitarna: jobb, samhällsengagemang, vänner och intressen.

Så visst är jag nöjd med hur det är just nu. Mitt liv må vara lite kantstött. Det må ha sina sprickor här och där. Men det håller ihop! Och inte skulle jag vilja ha ett ”perfekt” liv heller. För då tror jag inte jag skulle kunna uppskatta det goda i livet på samma sätt som jag nu gör.

En rätt viktig pusselbit är också jobbet. Brukar tänka att om jag en gång måste spendera så mycket tid borta från familjen (måste ju liksom håva in lite pengar för att betala räkningar...)   så är det otroligt viktigt att jag tycker om det jag gör, och att det känns meningsfullt.

Jag fick häromdagen en diffus förfrågan om jag kunde skicka min CV till en person (fråga inte varför, har ingen idé). Har inte skrivit en på länge, och måste säga det var roligt att få en överblick över vad jag sysslat med under mina 39 år. 

Det var en hel del. Allt från att vara parkarbetare, jobba med människor i svåra situationer till att leda processer och människor. Mycket jobb på gräsrotsnivån, som jag så njuter av. Jag är tacksam till att jag hittat mitt jobbmässiga kall i livet. Att jag trivs med jobbet ger energi till privatlivet. Pusslet hålls bättre ihop då.

Jadidadidaa, nu blev det långa funderingar. Men summa summarum. 39 år är en riktigt bra ålder. Trivs. Och ser fram emot följande 39 år.

ps utöver livsfunderingar har jag nog också jobbat och varit till Tropiclandia med familjen + åkt 20km rullskridskor! Och kolla vilken tårta jag fick : ) Life is quite good!

Kalasdebut

Har en lycklig son som just somnat. Det har varit full fräs hela dagen, börjandes med sommarens första besök till simstranden. 

Höjdpunkten för dagen var dock att han varit på kalas till en kompis från förskolan. First time ever för honom.

Han fixa det riktigt bra, trots nytt ställe med miljoner nya intryck som säkert fått hans speciella hjärna att gå på högvarv. Han grejade på på sitt egna sätt. 

Hans kommentar i bilen, efter kalasat, var: "Anton tycker det var jätte roligt. Anton tycker om kalas. Anton är glad". Ordet glad fick förstärkning av teckspråk. Och mitt hjärta smalt åter en gång... 

Här och nu

Jag står på gården och ser barnen rusa omkring. De skrattar av lycka när det iskalla vattendropparna träffar dem. Solen lyser från en klarblå himmel. Det är mer än +20 grader, och vi har tagit fram vattenslangen för att leka med den en stund.

Jag står på stubben mitt på gården och känner att just nu är allt bra. Precis nu finns inget annat i världen än mina lyckliga barn. Till och med naturen verkar vilja stärka min upplevelse. 

Alla färger känns starkare. Gräset ser grönare än vanligt ut. Himlen är blåare. Jag funderar inte på vad jag just gjort, eller vad jag snart ska göra. Jag känner mig levande i just denna stunden. Jag känner en tacksamhet till livet.

Så kändes det tidigare i dag, och känslan sitter fortfarande lite i. Jag har de senaste två veckorna fått erfara denna "leva precis just nu" känslan oftare än vanligt. Jag har känt av den när jag varit ut och åkt rullskridskor. Jag har känt av den när jag cyklat till jobbet, när jag lekt med barnen och när jag nattat dem.

Jag har funderat på varför jag når den känslan nu oftare än vanligt? Innerst inne vet jag vad det beror på. Svaret är att jag blivit påmind om livets skörhet. Om att vi inte för alltid kommer att vara här. 

Jag är nu inne i process att ta ett långsamt farväl till en för mig nära människa. Vi har tack och lov ännu tid kvar. Vi hinner ännu tala. Jag hinner ännu ta del av hens livsvisdom. Men det kommer att vara under en begränsad tid. 

Den insikten - att vi inte för evigt har våra nära och kära bredvid oss - har påmint mig om vikten att stanna upp, att värdesätta det lilla i livet. För visst kan det vara så att det i det lilla ligger det stora?

Trevlig morsdag!

Kikar in här för att snabbt önska alla mammor en riktigt bra morsdag!

Bloggen har vilat i några veckor. Det har varit bråttom med olika grejer, både jobbmässigt och privat. Dessutom har en för mig mycket nära människa insjuknat allvarligt, och det drar ner på skrivlusten. Återkommer till bloggen sedan när tiden är den rätta.

Men som sagt: FIN MORSDAG TILL ALLA MAMMOR! Och kanske lite speciellt till alla er lejonmammor där ute.