Stålsätter hjärtat

Ända från morgonen vill jag ge extra kramar och pussar till Anton. Även han är extra kramig av sig, som om han kände på sig.

När vi går till förskolan berättar jag för honom hur jag älskar honom mest i hela världen. Och han svarar: Anton oskå, alltid, alltid, alltid.

När jag lämnar honom med assistenten ger han mig en lång, varm kram. Som om han kände på sig...

Han vet inte ännu om att han ska på avlastning i helgen. Han har svårt med tidsbegrepp och det blir extra oroligt om han i förväg får veta. Bättre att vi berättar det efter förskolan.

De senaste dagarna har jag förberett mig på att stålsätta hjärtat. I dag kommer det att behöva ett tjockt pansarskal runt sig.

Den tudelade känslan går inte att vänja sig vid: att dels känna en förväntning inför en helg utan att konstant vara steget för den älskade ungen – dels att känna den enorma saknaden av honom. Att känna att halva hjärtat är borta. Att känna sig som mamman som inte orkar ta hand om sitt barn.

Men jag behöver denna paus. Min familj behöver den. För all kärlek i världen räcker inte alltid till. Därför stålsätter jag nu mitt hjärta och gör vad jag måste göra. Kanske det kan vara en kärlekens gärning? 

Jag kommer att under följande 45 timmar att kunnas andas i en lugnare takt. Jag behöver inte ha radaren på. Jag behöver inte planera varje verksamhet in i sista detalj. Jag kommer att ta en paus från mitt normaltillstånd.

När de 45 timmarna har gått kommer min själ att sakna killen så det gör ont. Men själen - och hjärtat - kommer också att vara utvilat och laddat till max. Laddat för att åter igen ha kraft att känna kärleken och tacksamheten till vårt liv i landet Annorlunda.