Kan Anton bli pappa?

Vi är inne i en period när Anni funderar rätt mycket över sin storebror. Ibland med hjärtsnörpande kärlek, andra gånger med rejält "vill ha en vanlig storebror!" funderingar. Och alla dessa känslor måste hon få gå igenom - för att på sitt eget vis - kunna växla mellan landet Normal och Annorlunda.

I kväll funderade hon väldigt mycket kring att hon nog vill bli mamma när hon blir stor. Trots våra duster (tro mig, hon & jag har våra meningsutbyten!), så sa hon att hon vill bli en likadan mamma som mig. Aj så ett litet mammahjärta kan smälta...

Hennes följande fundering var om Anton någonsin ska bli pappa? En fråga även jag ställt mig tusentals gånger, utan att ha ett svar... Är det något jag ens önskar?

Det värmer mitt hjärta att Anni växer och bli klokare. Trots att våra envisa själar mellan varven dunsar mot varandra, verkar hon utveckla ett mod att våga vandra sina egna vägar. Vägar där hon tar i beaktande också andra än sig själva.

Men i takt med att hon utvecklas och får mer insikt i vår annorlunda vardag ökar också hennes frågor kring Anton. Frågor som ibland väcker sorg i mitt mammahjärta... Men trots en viss sorg vid insikter som Anni väcker med sina frågor måste jag säga att det är bra.

Ibland är det kanske så att jag behöver höra frågor som ställs så där rakt av, som bara ett barn kan ställa dem? För att på djupet kunna fundera på de stora och svåra frågorna? 

Något svar på hennes fråga har jag fortfarande inte. Förutom att man aldrig vet med livet: alltid blir det inte som man man tänkt sig, och det kan ända bli bra, fast annorlunda än man tänkt sig.

Och igen funderar jag på hur mycket jag fått lära mig om livet genom mina underbara ungar!

Kära liiivet

En snabbis por favor:  jag försöker få Anton att somna men han vill inte. För han har fullt upp med att sjunga en egenpåhittad sång med orden "Kära liiiivet, jag äääääälskar dig. Imorgon är det daaaaagis!"

 

Erkänner att jag titt som tätt önskar att jag kunde få ens en gnutta av hans energi och livsglädje ; )

Ha en bra vecka och ta hand om dig och de dina!
 

Delaktighet, sammanträffande och själablottande

Jag har haft förmånen att i dagarna två få tala om delaktighet och påverkansmöjligheter. I går i Helsingfors och i dag i Vasa. Huvudtemat var hur få barn och unga mera delaktiga, speciellt barn med funktionshinder. Ann-Mari Stenhammar från Sverige var med och föreläste. Ett sant nöje att få lyssna på henne. Här kan du lyssna på hennes intervju på radion. 

På flyget hem i går hände annars ett märkligt sammanträffande. Jag sov sött hela flyget, efter att kvinnan bredvid mig och jag artigt lett lite mot varandra. Så där som man brukar göra när man sitter 5cm från varandra.

När vi landar i Vasa vaknar jag och vi ler artigt till varandra igen. Jag frågar om det är hennes första gång till Vasa och vi börjar "small-talka". Och så är det ju hon, Kay Mills från Skottland! 

Kay som förutom att vara känd för att jobba med handikappade också jobbar med marginaliserade & missbrukare. Henne som jag så väldans gärna skulle gå och lyssna på senare i veckan på Autismin talvipäivät, men jag är fullbokad med annat. 

Nån makt i världen ville ändå att vi skulle träffas och kontaktuppgifter är nu utbytta. Tänker absolut ta kontakt med henne. Och på riktigt: vilka är oddsen att vi råkar på samma flyg och bredvid varandra dessutom? Kul tycker jag!

I dag fick jag tala inför en lite mindre grupp. Det var folk inom dagvård, skola, handikappomsorg, socialen osv. Det gick okej tror jag. Men så här i eftertankarna märker jag att jag var mer nervös än normalt. I publiken fanns nämligen människor jag känner, människor som jobbat med Anton. Och det är alltid lite speciellt - mer känsligt på nåt konstigt vis - att blotta sin själ inför bekanta ansikten.

För blotta min själ, det märkte jag att jag gjorde när min hand som höll i kaffemuggen darrade till så att en del av innehållet hamnade på golvet... Men det får gå på mänsklighetens nota eller hur? 

Som jag sagt många gånger innan så tror jag att för att få till stånd förändringar i samhället så behöver vi nå varandra inte bara på det det intellektuella planet. Vi behöver också nås på det emotionella planet. Och att nå dit går inte om vi inte lite gläntar på dörren till vår själ.

För övrigt vill tipsa om att Vasa handikappråd börjar blogga! Tror vi är det enda rådet i landet  som gör det. Gå gärna och kolla och följ med bloggen på  :   http://www.vaasanvammaisneuvosto.blogspot.fihttp://www.vaasanvammaisneuvosto.blogspot.fi

Lördax

Hälsningar från en mörk landsväg nånstans mellan Jalasjärvi och Tammerfors. Familjen Annorlunda bestämde sig för en spontantripp till Nokia Eden Spa!

I morgon kommer radioprogrammet Lördax. Råkar du lyssna så kan du höra mig tala om varför jag bloggar och hur jag orkar med vår vardag. Själv kommer jag inte att kunna lyssna, kommer nämligen att ha fullt upp med att hoppa i trampoliner och åka i rutschkanor på Hoplop : )

Ha en riktigt bra helg och ta hand om dig och de dina!

Om att följa mitt hjärta

6.11.2001 höll jag denna lapp i mina darrande händer. Jag gick upp till talarstolen vid Vasa stadshus och höll mitt livs första tacktal i och med Bojan Sonntag priset jag fick på grund av engagemang inom missbruksfrågor. Minns ännu mina darrande knän och klappande hjärta innan orden började strömma ur munnen. Ett flöde som började med orden på lappen: "... Jag har valt att följa mitt hjärta"

Så här vid årsskiftet brukar många av oss fundera över det gågna året, så även jag. Kommer fram till att det varit ett otroligt innehållsrikt år! Anni bytte dagis, Anton började sitt andra förskoleår, jag har haft många roliga utmaningar på jobbet och så fick jag åter igen lära mig krumelurerna inom politiken.

Hösten var en tid av oerhört mycket uppmärksamhet på mig personligen och de frågor jag engagerar mig för. Och det är jag tacksam för! Lite konstigt dock att vara så mitt i strålkastarljuset. Men visst kommer jag att som pensionär - sittande i min gungstol - att med ett leende komma ihåg både Fredrika Runeberg stipendiet och att jag 2013 fick träffa landets presidentpar : )

Här i landet Annorlunda har tunga stunder varvats med toppenstunder när mitt hjärta värmts och jag fått skratta tills jag kiknat. Anni har varit lika envis som alltid, och håller på att utvecklas till en självständig liten dam. Anton går fram på sitt eget sätt, i sin egen takt. Äldstingen lever ett självständigt liv med jobb och flickvän.

Jag har ända sedan jag skrev lappen du ser ovan funderat mycket kring detta med intuition, om att följa sitt hjärta. Medans åren gått har jag alltmera vågat lita på min intuition. Visst har jag lyssnat även på förnuftets röst, men när det kommit till kritan har jag valt att följa magkänslan.

När jag nu ser i bakspegeln, på livet i sig och kanske speciellt år 2013, känns det rätt att ha följt mitt hjärta. Mitt nyårslöfte kommer således att vara att fortsätta att följa mitt hjärta, och vänta med spänning vart hjärtat kommer att föra mig år 2014. 

Önskar dig ett riktigt gott nytt år!

Dags för julpaus

Med denna bild från vårt köksbord vill jag önska dig en riktigt God Jul. Vi syns igen nästa år. Ta hand om dig och de dina!

Om jag ångrar någon text?

Om två veckor har det gått 2 ½ år sedan jag började skriva denna blogg. Ibland mer intensivt, ibland med långa pauser. Ibland har texterna varit rätt vardagliga, ibland skrivna med tårar på tangentbordet.

Jag har fått frågan om jag inte ångrar min öppenhet? Om jag ångrar någon text? Om bloggen inte gör mig sårbar inför andra?

Enligt sociologen Brené Brown tror många av oss att sårbarhet är detsamma som svaghet. Att vi inte vill visa oss "svaga" inför andra genom att visa våra sanna känslor. Brown vill dock utmana oss: tänk om just sårbarheten egentligen är en kraftkälla? En styrka? Om vi inte visar vilka vi verkligen är, skapar vi ett avstånd till de människor, känslor och händelser som ger våra liv mening och riktning.

Jag upplever att just genom att visa på min sårbarhet, min mänsklighet och mina känslor har jag knytits an till en livsriktning jag inte skulle ha utan blottläggandet. 

De senaste 2 1/2 åren har varit en livsskola utan like. En livsskola som innehållit allt mellan att den låtit mig hålla handen på den gravt handikappade människan på boendet till att på vår självständighetsdag ta landets presidentpar i hand.

Skulle det ha hänt utan bloggen? Utan att jag visat min sårbarhet? Tror inte det.

Mitt svar är alltså nej: jag ångrar ingen av texterna och inte min öppenhet på bloggen. Känner mig inte heller sårbar på grund av bloggen. Sårbar skulle jag nämligen vara även utan den, jag är ju människa! 

Men genom att visa min sårbarhet vill jag beröra. För genom att ibland beröra dina känslor tror jag att förståelsen och kunskapen om oss i landet Annorlunda kan öka. Och det är ju liksom det som är hela poängen med denna blogg : )