tisdag 30 augusti 2011

Jag orkar inte ta hand om mitt barn...

Jag stänger dörren. Jag hör Anton förtvivlat gråta och gång på gång upprepa "mamma kommer snart, mamma kommer snart, mamma kommer snart, mamma kommer snart, mamma kommer snart, mamma kommer snart, mamma kommer snart..."

Men jag kommer inte snart. Jag lämnar mitt älskade barn över helgen, i vård av "främmande människor", på korttidsvården. 

Jag går med darrande steg till bilen. Jag stiger in i bilen och startar den. Ångesten tar ett stryptag om min hals och det känns som om mitt hjärta går i bitar. Jag kör bort från parkeringen och in på närmaste avtagsväg. Jag stannar bilen och bara brakar ihop. Tårarna rinner längs kinderna och jag känner mig som den sämsta mamman jorden nånsin burit på sig. Hur kan jag lämna mitt barn på korttidsvård? Jag har en ledig helg framför mig och jag bara överlämnar mitt barn! En bra mamma gör inte sådant... Jag piskar mig själv med skam- och skuldkänslor och känner mig som den mest egoistiska personen på jorden... Jag är en mamma som inte orkar ta hand om mitt eget barn! Mitt kött och blod... Men jag fixar inte det. 



Texten ovan är en beskrivning av hur det i början kändes när Anton började på korttidsvården. För dem av er som inte vet vad det betyder så kommer här en kort förklarning: Jag är anhörigvårdare åt Anton, vilket för med sig att jag har en möjlighet till "avlastning" 3 dygn/månad. Tanken är att vi anhöriga då ska ha möjligheten att lite vila ut från den utmanande vardagen och på så vis samla krafter för att orka den övriga tiden.

I början använde vi oss inte av denna möjlighet. Men i takt med att vårt skyddsnätverk krympte märkte vi att vi inte har någon som kan hjälpa till. Vi har enorm, fantastisk, hjälp av min mamma. Men hon hjälper nuförtiden mest till med Anni. Anton har blivit för snabb och stark för henne. När vi behöver hjälp med någon som tar hand om Anton står vi tomhänta, och tvingades vända oss till utomstående hjälp. 

Varför behöver vi då hjälp? Det är väl inte unikt att föräldrar vill ha lite egen tid? Det finns de som säger att dagens föräldrar är alltför egotrippade och vill ha kakan kvar samtidigt som de äter den: behålla sin frihet och samtidigt njuta av att ha familj. Denna fråga kunde ventileras en längre stund och jag tror inte det finns entydiga svar.



Men orsaken till att vi är i desperat behov av hjälp är att det är enormt påfrestande att konstant leva "steget före Anton". Att all hans vakentid hålla kontrollen och se över farosituationer och förutspå vad han till näst kommer att göra. Dessutom skiftesjobbar min man vilket gör att jag är rätt mycket själv med barnen över helger och nätter.

Jag är mer eller mindre övertygad om att jag skulle ha gått i väggen vid detta laget om vi inte tagit emot den hjälp "avlastningen" kan ge oss. Jag har många gånger tänkt på att jag skulle ha blivit intagen på psykiatrin om vi inte skulle ha sökt hjälp, och de facto fått den. Idag är jag tacksam för all hjälp och stöd samhället ger. Och känner inte ett dugg dåligt samvete för att ta emot den heller.

Jag är säker på att jag är en bättre mamma när jag tar dessa pauser från den för oss vanliga vardagen. Idag känner jag mig som den bästa mamman mina barn kan ha! Jag älskar dem och de älskar mig. De litar på mig, oavsett vad. Jag vill ge hopp åt er som tampas med samma känslor. Du är den bästa föräldern ditt barn kan ha! Även om det kan betyda att du behöver paus från honom/henne.

Den som vill fördöma har fritt fram att göra det. Det är fritt fram att kasta den första stenen. Men jag ber dig i så fall att vandra i mina skor en tid. Det kan hända att du ändrar åsikt och tänker att vi som vandrar i landet Annorlunda mellan varven behöver få vila ut. Så att vi åter igen orkar glädjas åt allt det vackra det har att erbjuda. För det är trots höga berg som ska bestigas, stormar och åskväder som överraskar, det vackraste landet jorden bär på sig. Det är en välsignelse att få uppleva det.

11 kommentarer:

Tina sa...

Hej ! Jag har just hittat din blogg och den käns så bra att läsa. Betar av en bit i taget när tid ges. Min dotter är 14 år och utvecklingsstörd och Adhd. Du är varmt välkommen till min blogg om du vill. Kämpa på, kram Tina

Anne Salovaara-Kero sa...

Hej Tina! Roligt att du hittat hit, välkommen : ) Vill gärna läsa din blogg med om det passar. Försökte via ditt namn men det lyckades inte.
Ha det gott! Anne

Anonym sa...

Vad fint du skriver om sorg och skuld över att inte orka ta hand om sitt barn hela tiden. Jag har precis som du suttit i en bil och gråtit över att lämna mitt ledsna och förtvivlade barn ifrån mig till kortis. Och vetat som du att utan avlastning orkar man inte vara en bra mamma till sitt annorlunda barn.

Anonym sa...

Väldigt gripande att läsa, förstår att det måste kännas jobbigt men du är otroligt stark som klarar av det. Ibland måste man helt enkelt ha avlastning för att klara av vardagen, du är en jätteduktig mamma och jag tycker att Anton är väldigt lycklig att han har dig som sin mamma!

Anonym sa...

Arbetar som LSS-handläggare och hamnade på din sida av en slump. Vad bra du beskriver känslan, jag grät. Du träffar mitt i prick!
Tack för att du delar med dig.

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack för fin respons. Ha det gott!

Anonym sa...

känns skönt att veta att det är fler som är i samma situatio, kämpa på

Anonym sa...

Oj du är stark, Anne. Mina ögon blev tårfyllda när jag läste detta. De gripande orden kan ja känna igen mig i trots att jag har helt "friska" barn. När man satsar hela sitt liv på barnen, så blir man trött ibland. Så du behöver avlastning för att kunna ge det bästa till din son. Mitt i all trötthet kan man känna sig så ensam, men man är inte ensam om man bara vågar räcka ut handen. Som du gör genom att berätta. Du kommer att orka. // Maria.Nabb

Anonym sa...

Fantastiskt starkt att ta emot den hjälp du behöver. Läser och gråter, känner igen mig trots normalstörda barn.

Anonym sa...

Googlade på "orkar inte ha barn" och hittade din blogg. Har ett helt normalt barn snart 3år men inget stöd nätverk och ingen avlastning. Jag orkar inte orka hela tiden utan bryter ihop och får raseriutbrott också. När skall det bli fint att ha ett barn. Visst har vi det trevligt också men mitt huvud spricker snart..orkar inte fortsätta så här och orkar inte skaffa fler barn fast jag inte vill att mitt barn ska vara ensamt, har själv inga syskon och barnet har inga kusiner heller. Att skaffa barn var fel beslut för mig..skulle jag ha vetat att det är så här tungt så skulle jag ha låtit bli..

Anonym sa...

till anonym, skrivet 6 juli 2014

Hej ! Hoppas du fått avlastning, det behövs nog också med ett vanligt barn. Ring till socialen och fråga efter en stödfamilj. En familj eller person, som kan avlasta ibland. Finns det inte får de höra sig för och ordna något, det är deras uppgift. Jag hade bra hjälp av det förut.