Jag har den senaste tiden allt oftare förvånats av mina ord till Anni. Jag har bett henne kolla till Anton... Och det känns lite absurt. På riktigt alltså.
Det är ju hon som är lillasyster! Men nu är det så att jag behandlar henne som en storasyster till Anton. En storasyster som lite kollar efter sin lillebror så att denne inte ställer till med bus.
Det händer till exempel om jag är uppe på övre våningen med Anni och väljer kläder. Det kan nämligen ta en liten stund för den lilla envisa fröken att hitta kläder som behagar den förnäma smaken... Anton är då i vardagsrummet och tittar på TV. Vi har barnport mellan kök och vardagsrum så han hålls "säker" medan Anni väljer sin utstyrsel. Tack och lov har han inte ännu kommit på hur porten öppnas!
Om det är lite för tyst - alla med erfarenhet av barn vet att det inte alltid är ett bra tecken - eller hörs mystiska ljud från vardagsrummet kan jag nuförtiden be Anni kolla till Anton. Hon springer gladeligen ner och kommer upp med en lägesrapport. Och det känns bara så konstigt då hon säger "Anton bara tittar på TV".
Det är ju hon som är lillasyster! Men nu är det så att jag behandlar henne som en storasyster till Anton. En storasyster som lite kollar efter sin lillebror så att denne inte ställer till med bus.
Det händer till exempel om jag är uppe på övre våningen med Anni och väljer kläder. Det kan nämligen ta en liten stund för den lilla envisa fröken att hitta kläder som behagar den förnäma smaken... Anton är då i vardagsrummet och tittar på TV. Vi har barnport mellan kök och vardagsrum så han hålls "säker" medan Anni väljer sin utstyrsel. Tack och lov har han inte ännu kommit på hur porten öppnas!
Om det är lite för tyst - alla med erfarenhet av barn vet att det inte alltid är ett bra tecken - eller hörs mystiska ljud från vardagsrummet kan jag nuförtiden be Anni kolla till Anton. Hon springer gladeligen ner och kommer upp med en lägesrapport. Och det känns bara så konstigt då hon säger "Anton bara tittar på TV".
Anni har också själv lärt sig öppna och stänga våra barnportar. Och hon verkar ha anammat våra reflexer. Instinktivt sätter hon alltid fast dem efter sig. Varje gång. Det är som om hon visste att det är en säkerhetsfråga att de alltid måste vara fast.
Jag undrar ibland hur hon känner det, att vara lillasyster men ändå som en storasyster. Troligen funderar hon ju inte desto mer på det ännu. Men en vacker dag kanske det blir ett av våra samtalsämnen vid sängen då jag nattar henne?
Hur som haver så är det en märklig känsla för mig som mamma. Ingalunda en dålig känsla men åter igen en ny känsla.
Och jösses vad många nya känslor man får gå igenom här i landet Annorlunda. Och vet du vad: det är en enorm rikedom!
2 kommentarer:
Hej! Plötsligt ramlade jag in på din blogg, började läsa och insåg att jag ju "känner" dig! Jag minns att du i telefon en gång nämnde att du var ensam i butiken med din son, och inte kunde prata eftersom han var lite krävande. Jag tänkte för mig själv att - "oj, finns det andra som har det så -tänk om hon är en sån som mig..." En mamma annorlunda. Det blev inte av att fråga. Men nu har jag läst, gråtit och känt igen mig. Och gråtit mera. Jag är en lipsill jag också, och ibland tror jag att vi annorlunda mammor måste vara det för att inte gå sönder.
Tack!
Hej!
Kanske det är som du skriver: tårarna skyddar oss från att gå sönder... Hör gärna av dig fler gånger.
Kram, Anne
Skicka en kommentar