Försöker att inte jämföra

Jag sitter på trappan till det stora fina huset. Närmare tio barn springer ut och in mellan köket och gården. En del vuxna sitter inne och talar med varandra i lugn och ro. Resten är som jag, ute. Några står vid grillen, andra sitter och njuter av den vackra kvällssolen.

Anni är ett av barnen som ränner runt. Hon njuter. Och jag njuter av att titta på henne när hon njuter. Samtidigt sticker det lite till i hjärtat. Vi har valt att inte ha med Anton...Det skulle bli för oroligt, för både Anton & Anni som för Jukka & mig. Därför valde vi - när vi hade möjlighet till barnvakt - att gå på grillpartyt som en "normalstörd" familj. 

Jag sitter där på trappan och förundras över hur många djupa känlor man kan gå igenom på en enda kväll. Glädje över att se sitt barn njuta när hon fritt kan leka med andra barn. Glädje över att se mina vänner! Skuld över att vi inte tagit med Anton. Sorg över att inte hela vår familj kan delta så att det är bra för oss alla. Även en liten känsla av avundsjuka smyger sig fram: hur "lätt liv" de andra verkar ha...

Jag fortsätter att sitta där på trappan och bestämmer mig för att riktigt ordentligt ta in känslan av avundsjuka. Den har sedan början av vår vandring här i landet Annorlunda alltid mellan varven gjort sig påmind. För det är ju en rätt vanlig känsla bland oss människor. 

Vem har inte nångång jämfört sitt liv med andras och känt sig lite avundsjuk på deras till synes lätta liv? Deras fina hus, bil, utseende, parförhållande eller arbete? Men jag tycker inte om känslan av avundsjuka! Men nu bestämmer jag mig för att acceptera den svarta, negativa känslan i mig. 

När jag bestämmer mig för att riktigt älta mig i avundsjukan känner jag hur den lättar med sig. Likt ett flyende moln försvinner avundsjukan tills den är helt borta. Istället för avundsjukan infinner sig lugnet. Lugnet i känslan av acceptans. Lugnet i känslan av tacksamhet, trots vårt rätt komplicerade liv.

Ovan har jag beskrivit en kort stund sommaren 2011. Ögonblicket när livet lärde mig att avundsjuka och att jämföra sig med andra inte för mig vidare. Jag behöver inte tävla med någon! Denna stund - sittande där på trappan - var ögonblicket när livet lärde mig att jag genom att acceptera även mina negativa känslor kan lösgöra mig från dem. När jag accepterar dem kan jag lära mig av dem. Låta dem passera mitt inre och sedan fortsätta mitt liv. 

Denna livslärdom - om att försöka att inte jämföra mig med andra - är en av de lärdomar jag djupt uppskattar. Landet Annorlunda bjuder på många insikter som jag är i dag är innerligt tacksam för. Tack Anton för att du kom till vår familj.