På begäran: Brev till Anni, i repris

Jag fick e-post av en läsare här på bloggen som undrade om mitt förhållande till Anni. Bloggen handlar ju långt om mitt förhållningssätt till att vara mamma till Anton. Jag bad läsaren läsa detta brev, som jag skrev 7.1.2012. Och jag känner fortfarande lika. Läsaren uppmanade mig att publicera inlägget i repris. Alltså gör jag det. 

**************************************************************************************
Jag sitter vid din säng. På golvet, på knäna. Precis som alltid. Jag håller din lilla, varma hand i min. Anton har somnat för en stund sedan. Det här är den stunden på dygnet då vi med säkerhet får vara på tuman. Bara du och jag. Ingen annan som tar min uppmärksamhet från dig. Du har mig helt för dig själv.

Jag viskar sakta till dig: jag älskar dig. Du viskar lika sakta tillbaka: "jag oskå. Jag älskar dig mamma. Och pappa. Och Anton. Och Aatu. Och Mummi. Och Mumma. Och Mimmi. Och jag älskar oskå mig själv."

Värmen sprider sig i mitt hjärta. Jag är så oerhört tacksam över att du finns i mitt liv. Du är den finaste lilla flickan man kan tänka sig. 

Du har ett hjärta som rymmer mycket kärlek och empati. Kanske mer än många andra i din ålder. Jag är glad att den räcker till för dig själv också. Det är härligt att höra dig säga att du älskar dig själv. Det är något jag önskar att du alltid ska göra.

Din empati har ofta förundrat mig. Det är många gånger vi vuxna kring dig förvånats. Jag minns en gång jag på grund av min rygg var sjukledig. Du var på dagis och du hade där för personalen förklarat och visat hur jobbigt jag hade det. Du hade en oro för mig. Du var bara 15 månader då, hade knappt ord att använda! Barn i den åldern brukar inte kunna sätta sig in i andra människors känslor och lidanden på så sätt. Inte ännu. Men du kunde.

Det beror antagligen på att du är en mycket speciell lillasyster. Du är syster till Anton, som är speciell. Du har ända från din födsel hamnat att anpassa dig till ett liv som långt kretsar kring din storebror. Du har ofta, alltför ofta, hamnat att vänta. Först Anton. Sedan Anni. För att du kan...

Du har sett och hört hur vi ofta är till sjukhuset med honom. Eller hur han ska på terapi, jumppa och annat extra. Sådant som du inte slipper på. Ibland har du varit lite avundsjuk. Jag jobbar på med det, att hitta egna "hobbyn" för dig. I vinter ska vi pröva på zumba, bara du och jag!

Du har utvecklat en sällsam förmåga att trots allt ta din plats här i livet, i vår familj. Du är högljudd som attan! Du är duktigt på att visa att nu hörru morsan, se MIG! Joo, det är lite jobbigt för mig. Men ändå är jag tacksam över att du gör det. Du har utvecklat en sällsynt personlighet med en förmåga till den djupaste empatin och omtanken, samtidigt som du vågar ta din egen plats och visar din vilja. Åååhh.... Som du visar din vilja!

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är envis. Jag tror jag har mött min jämlike i dig. Men vet du vad? Använd det som en styrka! Använd envisheten klokt och till något gott. Till något som gagnar dig och mänskligheten. Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig på vägen.

Du och jag, vi är olika men ändå så lika. Jag anar att vi framöver kommer att ha en och annan match när envisheten ställer till det. Jag har fått rådet att välja mina kamper med dig: att ge efter i en del frågor, att låta dig växa och utvecklas med din envisa personlighet. Men jag kommer också att  ta fram min envishet mellan varven - då när jag ser att du håller på att ställa till det för dig på ett skadligt sätt.

Du kommer att vara arg på mig då. Tycka att jag är jobbig och du kommer att säga att du vill flytta hemifrån (det har du förresten hotat med redan, och du är bara 3 år!). Jag hoppas att du då kommer ihåg våra små samtal vid sängen. Samtalen vi för när Anton somnat och jag sitter där bredvid din säng och håller din hand.

Vi brukar då lova varandra att alltid älska varandra, oavsett vad. Vi brukar prata om allt det roliga vi gjort - och skall göra - tillsammans. Vi brukar också prata om lite jobbiga känslor. De hör ju livet till. 

Men främst av allt önskar jag att du i livets alla skeden kommer att komma ihåg den kärleksfulla känsla vi har för varandra när vi för våra stilla kvällssamtal. Du ska veta att de betyder hela världen för mig. Jag önskar att jag klarar av att visa dig, i ord och handling, att du är mig lika kär som resten av barnen i familjen. Oavsett om de är "annorlunda" eller inte. 

Min kära dotter, du äger mitt hjärta.