Har jag ändrats som beslutsfattare sedan 2005?

För åtta år sedan var jag en 29-årig kvinna som var nykär. Jag bodde i centrum av Vasa. Jag jobbade på Fri från Narkotika, som projektledare för ett drogförebyggande projekt. Jag var också involverad i några internationella projekt, var viceordförande för Norden mot Narkotika.

Jag började lära känna Aatu. Vi spelade Kimble och Uno på kvällarna. Det var ett bra sätt att så småningom komma en 11-årig kille in på livet. Jag hade mycket på gång då! 

Ändå kände jag att jag ville göra en insats för samhället. Det var främst missbruksfrågorna som var lågan, jag tänkte att jag kan göra skillnad. Jag upplevde att alltför få beslutsfattare insåg vidden av problematiken. Istället för att vara frustrerad över situationen valde jag att ställa upp i kommunalvalet. Och så här såg min kandidatbild ut då.

Jag gjorde ingen egentlig kampanj. Skrev några insändare kring missbruk och tvåspråkighet. Under själva valdagen var Jukka och jag i Paris, fortfarande nykära. Vi hade just ätit en god middag och vandrade hand i hand längs Boulevard de Clichy när Vasabladet ringde för att fråga hur det kändes. Jag förstod att jag blivit invald! Jag var glad och entusiastisk samtidigt som jag kände ansvarets tyngd sätta sig på mina axlar.

Det där var alltså för åtta år sedan. Jag var politiskt aktiv i fyra år men valde sedan att hoppa av. Antons utredningar kom igång på allvar samtidigt som Anni föddes och Aatu kom in i tonåren. Det enda rätta var att ta paus då. Ett beslut jag inte ångrat en sekund.

Nu stundas det igen för valdag. Och mina tankar går till hur jag ändrats under dessa åtta år? Varför väljer jag att ställa upp igen? Vad har jag lärt mig? Kan jag använda mig av det jag lärt mig? Kommer det att påverka mig som beslutsfattare? 

Jag tittar på det åtta år gamla fotot och inser att livet satt sina spår i mig. Några i ansiktet - många i själen. 

Skillnaden i känslan 2005 till den jag har i dag är modet. Jag tror jag kommer att vara modigare i mitt sätt att vara beslutsfattare, må det sen vara på nämndnivå eller eventuellt i fullmäktige. Jag har bara ett brinnande intresse att agera taleskvinna för dem som inte annars får sin röst hörd.

Lågan som 2005 tändes i min själ har genom min personliga livserfarenhet nu flammat upp ordentligt. Jag är djupt tacksam till allt det som håller lågan flammande: mitt jobb med människor i djup kris, mina underbara ungar och kärleken i mitt liv. Utan hans stöd skulle mitt samhälleliga engagemang inte vara möjligt. Men framför allt är jag tacksam till livet som gett mig denna möjlighet.