söndag 3 mars 2013

Hjärnskakning

Denna eftermiddag har jag spenderat på akuten vid Vasa Centralsjukhus. För att jag höll på att tuppa av mitt i lunchen. Måste säga att det var en smått skrämmande känsla, att sitta på en restaurang och plötsligt känna när världen blir dimmig och hela ens hjärna går i ett slags slow motion.

Historien bakom ligger i att jag senaste tisdag föll och slog huvudet. Riktigt ordentligt, vid simhallens bastuavdelning. Anton busade med duschslangen och jag halkade när jag skulle sätta stop på det. Autsch! Men tack och lov var vi i invabastun, så jag hade bästa mannen med mig som fick ta över barnen.

De egentliga symptomen kom först på natten. Fick då ringa hem J från jobbet när yrseln, illamåendet och schåset i huvudet satte i gång. Vi ringde akuten som sade att det låter som en hjärnskakning, men att vi inte behöver åka in om inte symptomen tilltar eller andra symptom kommer till. Vila var receptet. Och det har jag försökt göra så gott det går, här i vår lite annorlunda familj. Men det är inte precis enkelt, med ett envist & normalstört + ett hyperaktivt barn...

Hur som haver så gav sig symptomen till torsdag och jag har känt mig helt ”normal”. Tills idag då. När yrseln började på nytt. 

Enligt rekommendation åkte vi till akuten för undersökning. Måste ge en eloge till den vänliga personalen. Professionella och empatiska skötare och läkare, som alla dessutom helt klart fixade att ge vård på både finska och svenska (VCS får ibland kritik för att människor inte fått vård på sitt modersmål). 

De gånger jag besökt VCS – vilket varit en hel del – har jag (Anton) alltid fått bra vård & service oberoende vilket språk jag tagit till. Nå väl, det blev en hjärnröntgen som tur nog inte visade på värre skador. Nu fortsätter jag att ta det lilla lugna och hoppas att symptomen försvinner.

Denna vecka har annars präglats av sjukdom och sorg i min omgivning. En av de tappra Lejonmammorna miste sitt barn. Mitt hjärta lider med henne och hela familjen...  En oerhört kär äldre släkting hamnade också in pga blodpropp, och det var riktigt nära att vi miste hen. Men än var det inte tiden kommen, och det är jag enormt tacksam över. Denna människa betyder mycket för mig och har gett mig mycket livsvisdom. Våra samtal om livet kommer att få fortsätta än så länge.

Min hjärnskakning är i jämförelse med dessa två öden småpotatis. Så i väntan på att min hjärna återställs ska jag komma ihåg att vara tacksam över varje dag – varje stund – jag får vara med min familj. 

1 kommentar:

Ann-Christine H sa...

Ja, tänk vad fort livet kan förändras. Satt idag och tittade på TV4 Sverige och ett program som heter Malou efter 10.
Handlade bla om nya Hollywoodfilmen som handlar om Tsunamin i Thailand 2004 då långt över 500 svenskar miste sina nära och kära. Tänk va fort livet förändrades för så många människor denna juldagsmorgon.
Jag lever också med ett multihandikappat barn som bla har diagnos autism med ADHD. Tänker ibland på hur livet hade sett ut om vi inte fått vårt andra barn med alla bekymmer det naturligtvis har inneburit. TRÅKIGT OCH MER INNEHÅLLSLÖST OCH MER YTLIGT är det jag oftast kommer fram till. Nånstans i allt jobb kommer jag nog ändå fram till att jag idag har blivit en lite visare människa. Och att jag faktiskt klarar av mer än jag nånsin trodde att jag skulle göra.
Har läst din blogg ett tag och är tacksam för dina inlägg.