I morgon kan det vara du

Jag valdes i måndags till ordförande i Vasa stads handikappråd. Rådet har i uppgift att:

• främja myndigheternas, handikappade personers och handikapp- organisationernas samverksamhet
• uppfölja utvecklingen av handikappades utveckling
• följa stadsförvaltningens beslutfattande för handikappades del
• främja handikappades möjligheter att delta och inverka på stadsförvaltningens beslutfattande
• främja handikappades jämbördiga deltagande i samhällets olika funktioner
• följa utvecklingen av service, stödfunktioner och övriga förmåner som är avsedda för handikappade
• göra motioner och framställningar samt avge utlåtanden
• sköta om informationen

Har i dag smått satt mig in i rådets uppgifter, diskuterat med olika människor, läst på lite och säger nu oj oj oj... Min magkänsla säger mig att vi har ett massivt jobb framför oss. Det är många frågor som snurrar runt i tankarna nu men överst av dem: jobba med attityder...

De flesta frågor skulle vara lättlösta om bara attityderna gentemot våra

medmänniskor med olika slags handikapp skulle vara positiva. Eller ens neutrala.

Det är ibland hälsosamt att ge sig in en liten tankelek. Vem som helst av oss kan i morgon hamna i en olycka som invalidiserar oss för resten av livet. Som kanske gör att vi inte mera kan gå. Eller tala. Eller se. Eller minnas. Hur skulle du då vilja bli bemött?

Förklarar härmed ett ”attitydtalko” öppnat! Låt oss respektera alla. Låt oss se alla människor som en resurs, oberoende om deras bidrag till vårt samhälle avviker lite från det vi är vana med.

Att jobba med attityder kräver tid. Resultaten kommer sakta men säkert. Men alla små positiva dåd  och ord leder mot en förändring. Envisa jag tänker ge mig fanken på att försöka vara med och skapa förändringens vindar! Är du med?

Proskills

Tejpar & klistrar. River tyg. Klipper ut fotavtryck & pappersark där en vuxen ryms att avbildas. Mäter bambukäppar & har mossa på tork. För ungarna? Nix: allt detta för att förbereda morgondagens Proskills utbildning för ett gäng fantastiska människor. 

Hela dagen lång ska vi aktivt fundera + genom olika övningar jobba med hur man kan utveckla sociala, intra- och interpersonella färdigheter + hur lära sig nå sina mål. Färdigheter som behövs för att förebygga marginalisering. Ser fram emot morgondagen : )

Kolla in vår hemsida så får du veta mer: http://www.pro-skills.eu/

Har ju glömt berätta om det där med ADHD

Kommer plötsligt på att jag glömt berätta att Anton fick sin fjärde diagnos i december. Nämligen F90.0. Som på klarspråk heter adhd. Vi har påbörjat medikinet medicinering förra veckan och ska testa oss fram nu, om det skulle vara till hjälp för honom.

Förhoppningarna är så där i smyg höga, å andra sidan vågar jag inte hoppas alls. Tudelat med andra ord. Ska berätta mer när vi ser hur det framskrider. Så sådant från landet Annorlunda. 

ps. I morgon är en STOR dag. Vår äldsta unge a) fyller 20 år! b) svär faned i Kajaani. Tyvärr kan jag inte närvara vid faneden. Men bästa mannen är på plats. Och så hoppas jag få den unge mannen hem på födelsedagsmiddag på söndag : )

Drömmen om att få släppa greppet

Anton tittar mig stint i ögonen och säger att han vill gå ut på gården, ensam. Han stampar foten i golvet och säger Anton Anton vill vill vill vill vill gå ensam ut. Jag tittar tillbaka och funderar snabbt på en replik för att svänga på hans önskan. Jag säger: nej vet du vad Anton? Vi ska ju busa nu! Han nöjer sig och går skrattande upp för trapporna till övre våningen där vi sätter igång med hans favoritlek; att busa.

Vi busar samtidigt som en tår fälls inom mig. Jag önskar jag kunde uppfylla hans önskan. Jag önskar jag kunde låta honom gå ut själv. Men ännu är det inte möjligt. Kanske om två, tre eller fem år? Men inte än.

Jag har en dröm som regelbundet hälsar på mig nattetid. Den tangerar min önskan om att kunna släppa greppet om Anton. Att han ska vara så pass självständig att han ensam kan gå ut.

I drömmen är det försommar. Syrenen bredvid porten till vår gård blommar. Doften är ljuvlig, jag kan känna den även i drömmen. Jag går hand i hand med Anton till porten. Öppnar den. Släpper hans hand. Han går till bilparkeringen - vänder sig - vinkar glatt och ger mig en slängpuss. Jag står vid porten och ser hur han går i väg. Han är på väg till lekparken ett kvarter ifrån oss. Helt själv.

Och så slutar drömmen, med mig ståendes vid porten, tittande på hans ryggtavla. Med ett leende på läpparna.

Tillsvidare håller vi vuxna omkring Anton honom stadigt i handen. Ibland i ett järngrepp, iband fjäderlätt. Vi följer honom som en skugga, vart han än går. Han behöver det. Hans omgivning behöver det. 

Ibland släpper vi taget en stund. Vi tar ett steg tillbaka för att se hur han fixar friheten. Med tiden hoppas jag vi ska kunna släppa hans hand oftare. Jag hoppas vi ska kunna förflytta oss längre ifrån honom. Jag hoppas vi ska kunna ge honom mera självständighet. Mera frihet.

Men än är inte tiden mogen. I väntan på det står jag stadigt bakom hans rygg. Låter honom tryggt vila sitt huvud mot mig. Håller lugnande min hand om honom. 

Men inom mig spirar ett hopp om att min dröm om att se honom själv gå ut genom vår port ännu blir en sanndröm.

Erfarenhetsexpertis

Jag har redan länge varit en stor anhängare av tanken om att vi inom alla sektorer som jobbar med människor bättre borde lyssna på dem som själv på något sätt använder (eller använt) servicen. Vi borde ta tillvara deras erfarenhet, och bättre använda deras erfarenhetskompetens för att utveckla tjänsterna.

Inom mental- och missbruksvården går man nu med stormsteg i denna riktning. Och jag tycker det är fantastiskt! Tänk att vi äntligen börjar ha ett samhälle som på allvar vill lyssna till dem som själv använder - eller använt - servicen!

Min tilltro till att använda så kallade erfarenhetsexperter (räknar mig själv som en inom handikappservicen) förstärktes ytterligare i dag. Jag fick nämligen vara med på ett möte där människor som använt socialens tjänster möttes med tjänstmän- och kvinnor. Tillsammans funderade vi på hur man kan utveckla dem att bli bättre. I en god och jämställd anda. I en anda där tjänsteinnehavarna på ett äkta sätt lyssnade och tog tillvara på erfarenheterna.

Jag är övertygad om att detta är den rätta riktningen. Då kommunens tjänstemän- och kvinnor ser dem med egenhändig erfarenhet av servicen som en resurs kan vi tillsammans utveckla servicen att bättre motsvara kundernas behov. Tillsammans är vi starka!

Materialet

Hemma från Arbis. Pust. Jag fixa föreläsningen. Med typ 2 tårar. Hade gett mig attan på att inte låta tårarna komma - och har ju klarat det de sista gångerna - men sidu idag fick jag svälja några. 

De kom när jag skulle berätta om att en av mina stora drömmar är att en dag kunna stå vid porten vår, och se Anton själv gå iväg. Utan att han behöver hålla mig - eller någon annan vuxen -  i handen. En dröm som jag faktiskt tror att inom några år kommer att bli sann : )

Det är lite småjobbigt att tala utgående från sig själv. Men det är värt det. Jag riktigt kände hur förståelsen för "annorlunda" medmänniskar växte i salen. Och bara det gör att det är värt att ställa sig framför en publik.

Tyvärr fick vi inte internet att funka, mitt klåp då jag glömde stickan. Hade bakat in några youtube-klipp i materialet som skulle liva upp det hela med lite musik. Klippen är inte om Anton, men sådana som hos mig väckt många känslor. Men som sagt, nu kunde jag tyvärr inte visa dem. Istället lovade jag att lägga ut materialet här på bloggen. Varsågod alltså.

Klickar du på länken nedan kommer du in på slideshare där du kan kolla in hela paketet. Och där går det att klicka in sig på youtube-klippen:

http://www.slideshare.net/AnneSalovaaraKero/arbis  

Vill du kolla in bara själva klippen kan du klicka på dessa länkar:
Hug the bear

Would you call my son a Retard? 

Tusen tack till alla som kom! Jag vet att världen kan bli bättre när jag möter människor som er. 

Skakidarr

Inkommande torsdag ska jag föreläsa på Arbis i Vasa, se annons. Och jag känner redan fjärilarna dansa i magen... Samtidigt som jag tycker att det ska bli enormt roligt, givande och värdefullt så spänner jag mig hur mycket som helst. Skakidarr helt enkelt.

Kommer någon att komma överhuvudtaget? Hur ska jag kunna tala så att jag når ut med mitt budskap? Klarar jag det utan att jag själv tar till tårarna? Erkänner några tårar de första gångerna jag föreläste. Tänk om åhörarna tycker att jag tänker knasigt?

Ja, sådana tankar flyger genom huvudet mellan varven. Jag vet att jag egentligen inte behöver spänna mig. Jag har via jobbet talat otaliga gånger, för både större och mindre grupper. Jag brukar fixa det ok.

Men grejen är den att det är väldigt speciellt att tala så subjektivt, helt utgående från mina egna personliga erfarenheter. Det blir liksom en hel del känslor som kommer med i spelet.

Samtidigt  vet jag att jag inte kan tala "fel", det är ju mig själv och vår vandring i landet Annorlunda jag reflekterar kring. Ändå känns det lite som att utsätta sig för en slags utsatthet. Att blotta en del av sin själ - för vilt främmande människor - och låta dem göra sin tolkning av mig som människa och mamma.

Varför i hela fridens namn ställer jag upp på sånt här då? Kom till Arbis och lyssna så får du veta : )

ps kan också skriva om det efter föreläsningen!

Sköt om dig och ha en bra dag! Anne