Kamratstöd från oväntat håll

Det har varit lugnt här på bloggen. Orsaken är ingen annan än att det varit full rulle både privat, på jobbet och politiskt. Ett kort inlägg vill jag ändå dela med mig.

Vi håller på med en del små förändringsarbeten här hemma. En del har med Antons handikapp att göra, andra bara för att vi känner för förändring.

När vi frågat efter offerter har det vid två tillfällen visat sig att vi fått så kallat kamratstöd av totalt okända människor! När jag diskuterade kamin med en man och nämnde att vi har ett specialbarn (måste ta i beaktande vissa aspekter), fick jag veta att han hade ett ADHD-barn själv. Detta ledde till en intressant diskussion om kost och motion för ADHD-barn. Vi fick en bra offert, några bra tips + kamratstöd.

Vid en annan offertdiskussion frågade företagets representant varför vi söker en så speciell lösning på tekniken? Vi svarade att det behövs på grund av vår tjusiga, överaktiva och teknikintresserade son. Och svaret löd: "okej, jag förstår precis, har själv ett autistisk barn. Nu ska jag berätta hur ni löser detta och vad ni behöver."

Konklusionen för mig har varit att åter igen har det visat sig vara positivt att vara öppen vad gäller Antons handikapp. Goda råd, bra offerter och kamratstöd från oväntat håll : )

Kontraster

Att en dag kan vara full av kontraster! Det var min känsla i dag när jag avslutade jobbet och gick på ett politiskt möte. När jag väntade på hissen kändes det nästan absurdt att slängas från den värld jag mött på jobbet, till den ack så viktiga - men annorlunda - värld av politiker & tjänstemän.

Jag har i dag på jobbet fått höra otroliga människors livshistorier. Trots 15 år i missbruksbranschen slutar jag inte att förundras över hur människor lyckas ta sig upp ur träsket. Speciellt när man får höra vad en del av dem bär med sig i bagaget, ända från barndomstiden. 

Den som påstår att det är eget fel att en människa hamnat fast i missbruk skulle behöva ta del av ett verkligt människoöde. Kanske synen på denna sjukdom då skulle ändras? Ingen har valt att bli missbrukare. Det är en lömsk och kronisk sjukdom som drabbar en del av våra medmänniskor.

Självförvållad på ett visst sätt, ja. Men inte ett aktivt och medvetet val utan en sjukdom. Och hur många livsstilssjukdomar är inte självförvållade? Utan att vi skuldbelägger de insjuknade? Detta är en sjukdom som förändrar personligheten och gör så att människan utvecklar ett tvångslikande beteende att inta sin drog.

Och det är vår plikt att stöda och hjälpa så att dessa människor ska kunna komma bort från sitt missbruk. Det är inte dömande de behöver. De behöver medmänsklighet och en hjälpande hand när de kommit till punkten att de vill ändra kurs.

Jag tror att de flesta som känner mig vet att jag tycker om mitt jobb. Att jag brinner för det. I dag påmindes jag än en gång om varför jag gör det. Jag är otroligt tacksam över att detta, trots andra ursprungliga planer, blev mitt jobb. Tungt ibland, ja. Men det ger mångfallt mer tillbaka!

Dagen av kontraster avslutades med ungarnas kramar och Antons ord: oj mamma vad jag älskar dig!

Den här pausen behövs

Jag känner ett litet stick i hjärtat. Jag torkar en liten tår som rinner ned för kinden. Jag känner mig lite tom... Samtidigt vet jag att detta är nödvändigt. 

Varför nu denna känslighet? Jag såg på Antons ögon att han hellre skulle ha stannat hemma. Läppen hans darrade lite när vi tog avsked. Men han är är tapper - han grät inte. Han åkte iväg med vissheten att mamma & pappa kommer och hämtar honom om två nätter. Och att mamma älskar honom. Alltid, alltid, alltid, som vi brukar säga åt varandra, han och jag.

Jag måste erkänna att denna gång behövs pausen, när Anton är på korttidsvården, kanske mer än normalt. Juli månad, när jag var hemma med barnen, tog på sitt sätt på krafterna. Augusti och första delen av september har jag mer eller mindre varit förkyld för det mesta. Anton har också nattetid varit extra orolig nu i en längre tid, vilket gjort att min nattsömn varit sämre än normalt. Allt detta har tärt extra på krafterna.

Därför känner jag att krafterna inte riktigt är som de brukar. Energinivån är lägre än normalt. Och därför behövs denna paus. Följande 45 timmar ska jag bara göra sådant jag vill göra, sådant jag tycker om. Jag ska sova ut på morgnarna. Det du!

På söndag klo 15.00 hämtas virvelvinden hem igen. Då kommer mitt hjärta redan att sakna honom. Jag kommer att känna mig piggare & starkare. 

I väntan på det ska jag passa på att en stund njuta av livet i landet Normal.

On tour

Jag får ibland förfrågningar om var man kan komma och lyssna på mina föreläsningar. I höst är det några inbokade kring Mamma Annorlunda + några föreläsningar (på finska) kring temat mellanmänskliga möten:

• 9.10 Ihmisen kohtaaminen, Raisio, Varsinais-Suomen työpajaverkosto
• 15.10 Mamma Annorlunda i Närpes stadshus, klo 18.30-20
• 24.10 Mamma Annorlunda i Malax, MI, klo 18.30-20
• 1.11 Ihmisen kohtaaminen, Seinäjoki
• 14.11 Ihmisen kohtaaminen, Kankaanpää

För övrigt så har Anton varit till sjukhuset i dag, på sina årliga kontroller om njuren. Njuren såg ok ut på ultran, mera info får vi nästa vecka när vi träffar barnläkaren. Och Anni har varit till rådgivningen. Allt väl med henne!

Ha det gott och sköt om dig! 

Fredrika

Försöker ännu återhämta mig från måndagens eskapader. Försöker fortfarande smälta det. Att jag, lilla jag från Gamla Vasa, nu är den tjugosjunde Fredrikan... 

Det är en ära utan like att få Fredrika Runeberg stipendiet. Det känns overkligt att få tillhöra gänget av de fina, starka, kvinnorna som de tidigare Fredrikorna är. 

Jag är så otroligt glad över att frågor som jag så länge talat för, nu genom priset fick stor synlighet. Det känns som ett erkännande för alla människor som kämpar med missbruk, alla marginaliserade, alla med funktionsnedsättning.

Priset ingav mig också hopp inför framtiden. Jag höll under festen i Runebergshemmet, i Borgå, ett litet tal. I talet tog jag upp min tanke om att jag vill leva en dag längre än mitt barn, men att dagar som denna inger mig hopp. 

Hopp om att vi ska ha ett samhälle som tar hand om även de svagare. Även om Anton. Även efter att jag inte mera är här för att ta hand om honom.

Och hopp, det är något de flesta av oss mellan varven behöver!

Här han du lyssna till min lite smånervösa intervju för YLE, och här kan du läsa vad Huvudstadsbladet skrev.

Och här några bilder från den fina festen

Stipendiet

fina blommor & ett klappande hjärta

Fredrika

Kvinnoförbundets ordförande Carola Sundqvist talar vackert om mig

Hur jag orkar?

Jag fick idag frågan om hur jag orkar med allt? Med familj, jobb, politik, blogg, föreningsengagemang etc. Mitt svar löd: Jag får av att ge. Jag får enorm energi när jag märker att det spelar roll vad jag gör, vad jag säger, vad jag skriver. Att det går att "förändra världen", även genom en liten blogg som denna.

Och som pricken på i fick jag idag det bekräftat än en gång. Det spelar roll! Tack för underbar respons om bloggen. Tack till dig som hörde av dig för att berätta hur livet nu ska ta en ny vändning. Lipsill som jag är blir jag alldeles tårögd. Men det är glädjens tårar!

Du som läsare är en av mina inspirationskällor. När jag får veta att du berörs, att du funderat efter blir jag alldeles varm i hjärtat. Tack för det. 

Ps. Orken kommer givetvis också av att min världens bästa man sporrar och stöder mig i allt, av min familj och vänner : )

Hopp, mod och styrka

Hopp, mod och styrka, det har jag fått under de senaste fyra dagarna. I stora doser.

Hopp om att livet blir mera hanterbart. Hopp om att det blir lugnare. Hopp om att Anton på sitt eget sätt ska kunna stå på sina egna ben. Hopp om att Anni kommer att bli stark i sig själv. Hopp om att vi som föräldrar kommer att klara detta, tillsammans.

Jag har också fått mod. Mod att pröva på nya metoder, som kanske ger resultat i en för oss alla lättare vardag.

För att våga ge in mig i det nya, som jag vet att på många sätt kommer att vara krävande behöver jag styrka. Styrka fick jag också i dagarna.

Kanske du undrar hur jag överösts med dessa känslor just nu? Jo, det är ser du så att vi varit på en anpassninsgsträningskurs för barn med krävande beteende, ordnat av fpa och Kehitysvammaisten tukiliitto. 

Och jag har fått träffa så fina, så starka, så underbara föräldrar. Föräldrar som delat med sig av sin vardag, sitt liv. Föräldrar som gett mig råd, nickat igenkännande till mina funderingar och framförallt förstått mig in på djupet.

Och jag ska säga dig: det är nåt av den finaste gåva man kan få av en annan människa, att få känna sig djupt förstådd. 

Denna torsdag avslutas därmed i en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att jag åter igen fått lära känna nya människor. Människor jag inte skulle ha fått lära känna utan Antons handikapp.