torsdag 26 januari 2012

Nervös

Jag försöker tygla min nervositet. En nervositet som gör att jag går upp i varv. En nervositet som gör att jag har väldigt nära till tårarna - den där sjuttons klumpen är hela tiden i halsen. Nervositeten gör att jag i mitt sinne förbereder mig på hur jag ska föra Antons talan. Jag funderar på ordval i det oändliga. Det är så mycket som hänger på detta.

Jag måste på ett vänligt, diplomatiskt sätt uttrycka hur vår familj tänker i denna fråga. Jag får inte bli för emotionell. Inte gråta, inte gråta, inte gråta, inte gråta (måste komma ihåg att ta med näsdukar om det händer i alla fall!)... Jag måste klart och tydligt markera hur vi tänker. Inte vara för överbeskyddande eller "lejonmammig". Jag måste komma ihåg att vid behov hänvisa till den förnyade lagen och forskning kring inklusion.


Nu får jag dig att tro att jag ska på något horrormöte. Nej, det ska jag inte. Jag ska i dag träffa ett antal tjänstemän angående Antons skolplikt. Fina, duktiga tjänstemän som kan sin sak och vill väl. 




Men det hjälper inte att jag vet att de vill väl. Som förälder känner man sig ändå väldigt utsatt i dessa sammanhang. Mycket utsatt. Vår åsikt ska föras fram, men det är inte vi som bestämmer. Det gör tjänstemännen. 

Vi vill att Anton ska ges en chans att integreras så långt som möjligt. Vi vill pröva! Om det inte lyckas får vi omvärdera. Det går alltid att ändra sig om man märker att det inte är till hans bästa. Men just nu känns det i hjärta och hjärna att det enda rätta är att han ges en rejäl chans att gå vidare med "normalstörda" barn. 

Vi vill alltså ge honom en chans. Jag hoppas bara att tjänstemännen också kan tänka sig ge honom den. Han är värd att ges den chansen.



4 kommentarer:

Nickby rapporterar sa...

Jag håller tummarna för dig och er idag! Micaela

Linda sa...

Oj, det där känner jag så väl igen! Jag är just sån som börjar gråta i tid och otid, speciellt när det handlar om min son. Det är väl nånslags känsla av hjälplöshet som tar överhanden i de tillfällena, och jag hatar den så innerligt! Det första jag gör när jag sätter mig ner vid ett mötesbord där vi ska avhandla nånting som gäller honom eller hans vård kollar jag alltid att det finns näsdukar. Gällande skolgången så hoppas jag det går som ni önskar - själv tycker jag också det är bäst med integrerade grupper, för alla!

Caro sa...

"Vi vill att Anton ska ges en chans att integreras så långt som möjligt. Vi vill pröva! Om det inte lyckas får vi omvärdera. Det går alltid att ändra sig om man märker att det inte är till hans bästa. Men just nu känns det i hjärta och hjärna att det enda rätta är att han ges en rejäl chans att gå vidare med "normalstörda" barn."

Det du skriver ovan låter så rätt, alla ska få möjligheten...jag önskar er lycka till. Med er som föräldrar kommer allt att ordna sig till det bästa för er son. Med samarbete mellan alla parter kommer man längst.
-Caro-

Anne Salovaara-Kero sa...

Det gick som sagt hur fint som helst, tack o lov : )

Linda: Oj den där hjälplösheten är för jäklig... Fast man annars är en survivor så blir jag en lipsill när det gäller Anton. Och det där med näsdukar kollar också jag alltid! Minns en gång då jag blev riktigt arg när de inte hade det o fråga om jag är den första mamman som gråter där? Svaret var givetvis nej, de hade bara inte tänkt på det... De skulle bättra på sig : )

Caro: jep, som du säger så är det samarbete som gäller.

Kram o sköt om er. Amme