onsdag 26 september 2012

Funderingar kring sökorden "jag orkar inte ta hand om mitt barn"

Jag brukar med jämna mellanrum kolla med vilka sökord människor hittar hit till bloggen. Överlägset vanligaste är Anne Salovaara-Kero och Mamma Annorlunda. Ok så.

Men på tredje plats kommer sorgligt nog sökord som:
  • jag orkar inte ta hand om mitt barn
  • jag orkar inte med min bebis
  • jag orkar inte med mina barn
Att dessa sökord kan leda hit beror givetvis på att jag skrivit ett inlägg med just den rubriken. Här kan du läsa vad jag i tiderna skrev kring just detta.

Det som slår mig är att jag dagligen får flera besökare hit som tampas med just de känslorna. Känslan av att vara på bristningsgränsen. Känslan av att inte räcka till som mamma. En tärande känsla kan jag intyga!

Det är väldigt tabubelagt för en mamma, förälder, att högt säga att man inte orkar mera. Det innebär ett slags misslyckande i föräldraskapet. En god mor ska ju alltid orka! Orkar du inte är du inte en bra mamma... Därför är det säkert lättare att "googla sig fram" i denna känsla, se vad andra kanske skrivit om det eller hitta ett chatforum där man anonymt kan ventilera sina känslor.

Jag önskar att det skulle vara mindre tabubelagt att högt kunna tala om sitt mående. Utan att bli stämplad. Utan att människan ska behöva känna sig mindre värd för att han/hon just nu har det tungt. Tränger man undan sina känslor har de en tendens att senare ändå poppa upp.

Oberoende orsakerna till varför en del föräldrar ibland inte orkar tycker jag att samhället behöver bli bättre på att se signalerna på trötthet, lyssna till föräldrar och erbjuda hjälp och stöd i ett så tidigt skede som möjligt. Det är mångfalt billigare att förebygga utbrändhet eller depression än att i ett senare skede vårda den inom den dyra specialsjukvården. Samhällets strukturer behöver stöda familjerna på ett förebyggande sätt. Det är vad samhället kan göra.

Sedan tycker jag också att var och en av oss kunde vara till stöd. Hur bemöter vi varandra? Ser vi (och vågar och vill vi) se hur våra medmänniskor mår? Har vi tid att erbjuda ett lyssnande öra? Har vi tid att ta den trötta mammans barn ut till parken medan hon vilar ut? Jag påstår att vi kunde få till stånd små mirakel genom att mera hjälpa varandra. 

Vad jag efterlyser är således mindre dömande och mera medmänsklighet och respekt oss människor emellan. Tillsammans kan vi vara starka.


3 kommentarer:

Maria B sa...

Tillsammans är vi starka.

När jag varit som tröttast och ingen praktisk hjälp har funnits tillgänglig, har det varit oerhört skönt att någon lyssnar och bekräftar att det är ok att vara så trött. Så jag tror att många trötta mammor får kraft av dina inlägg.

Fast det är klart, en timme eller två med sina egna tankar är ju också bra.

Kram!

Anne Salovaara-Kero sa...

Kram till dig med!

Tina sa...

Fantastiskt bra,som alltid. varm kram Tina