Skillnad på folk och folk?

I mitt jobb möter jag underbara, starka föräldrar som mer än en gång tvingats att kämpa för sina barn. Har barnen varit minderåriga har de fått kämpa för att barnskyddet och resten av maskineriet får igång rullorna så att man kan bromsa in det destruktiva beteendet ett missbrukande barn har. 

Har de haft ett myndigt barn har föräldrarna ofta fått vara budbärare mellan sitt missbrukande barn och samhällets stödinstanser. De har fått föra sitt barns talan för att till exempel bli beviljat betalsningförbindelse till vård. Föräldrarnas erfarenheter i bägga fallen är att de tvingats kämpa rätt så hårt. De har ringt samtal efter samtal till tjänstemän och beslutsfattare. 

I mitt privatliv, här i landet Annorlunda, har jag också haft lyckan att träffa fantastiska föräldrar som mellan varven tvingas föra en kamp för sina barn: för att de ska få de terapier de behöver, för att familjen ska få stödåtgärder hem, för handikappbidrag & bidrag för närståendevård och sist men inte minst mot samhällets - som ju är vi människors- fördomar.

Jag har också fått höra många historier om anhöriga som fått kämpa för sina åldrande föräldrar. Döttrar och söner som fått kämpa för att deras älskade föräldrar ska få en värdig vård den sista tiden i sitt liv.

Det gemensamma för dessa människor jag haft förmånen att få lära känna är att de är "resursstarka" och envisa som tusan. De har haft orken att kämpa för sina nära. De har haft förmågan att uttrycka sig - i tal och skrift - så att myndigheterna tagit dem i beaktande.

Mina tankar går till de människor som inte har en resursstark anhörig som kämpar för dem.  Mina tankar går till de människor som inte själv har orken, kraften och ibland inte heller förmågan att föra sin talan... I den bästa av världar skulle det inte spela roll: de skulle få den hjälp, stöd och vård de behöver oberoende vilken bakgrund och utgångspunkter de har.

Nu är det tyvärr så att vi inte lever i den bästa av världar. Jag har tyvärr, alltför ofta, fått erfara att den som inte har dessa förspråkare har det sämre ställt. Och det är så himla orättvist! 

Varför har jag nu funderat på detta? Denna vecka har jag involverats i ett fall där en familj varit i desperat behov av hjälp. En trött mamma har upprepade gånger sökt hjälp. Utan att få det. Hon har bett om liknande hjälp som jag inte haft några som helst problem med att få... 

Varför vänder systemet ryggen till en - medan en annan får den service denne söker? Beror det på att den ene kan föra sin talan, inte skyr att kontakta om det så vill presidenten och känner till hur systemet funkar? Medan den andra har lite svårare med detta?

Jag har många gånger stilla tänkt för mig att det är tur att Anton kom till oss: vi är resursstarka och kan se till att han får det han behöver. Samtidigt tycker jag att så ska det ju inte få vara! Det ska inte få vara så att de med resursstarkt nätverk har lättare att få hjälp. 

Vi borde ha ett jämlikt samhälle där alla - oberoende bakgrund eller förmåga att föra sin talan - får hjälp. Vi får inte ha ett system som gör skillnad på folk och folk.

Sådana funderingar så här en fredagskväll. Önskar dig en skön helg och ta hand om dig och dina kära.