onsdag 15 juni 2011

Hur svårt kan det var att hälsa, på riktigt?

Vår gosse har ett antal diagnoser (ska återkomma till dem i något skede) samt olika symptom som kännetecknar dem. Ett av symptomen är att han är "översocial". Detta betyder att han inte är ett dugg blyg eller skygg för främmande människor. Han går mer än gärna fram till ALLA och pratar med dem och ger dem också gärna en rejäl kram. Detta har vi nu försökt jobba bort i över ett års tid, då det klart och tydligt märks att allt fler människor blir besvärade av att en liten söt gosse tar kontakt. Nuförtiden uppmanar vi honom till att bara hälsa på folk. Det är ju artigt, eller hur?

Så nu ropar han HEJ! högt och tydligt till människor vi möter på gatan, i butiken, simhallen, parken osv. Jag har försökt föra lite statistik på hur många som hälsar tillbaka. Jag kommer inte upp till 10%... Vad felar oss människor? Hur svårt kan det vara att hälsa på någon som hälsar på dig? 

Jo, ja förstår att det kan kännas lite konstigt ibland att en främmande pojke hälsar. Men kom igen, man missar inget på att hälsa tillbaka! Mitt hjärta blöder då jag ibland ser hur ledsen han blir... Han förstår ju inte varför man inte hälsar tillbaka. På pin jäkelskap har också jag ibland börjat hälsa på främmande människor då vi är ute tillsammans. Sen kan vi tillsammans fundera på varför vi inte fick en hälsning tillbaka. Så nej, jag har inte blivit virrig om ni hör rykten om att jag går omkring på stan och hälsar på främmande människor! Jag har troligen allt på det klara ännu ; )

Andra intressanta iakttagelser gällande det här med vem som hälsar och vem som inte är också intressanta. Tro det eller ej, rätt många tonåringar hälsar väldigt glatt! Så nu kastar vi allt struntprat om ouppfostrade fjortisar i roskis! En annan hälsvänlig grupp är äldre människor. Man kan riktigt se hur ett leende sprids på deras ansikten av glädjen av att få hälsa! 

En betraktelse är även den att människor av annat ursprung än finländskt gladeligen brukar hälsa. Har till och med varit med och att några mörkhyade svängt om, sprungit tillbaka till oss och sedan velat skaka han med Anton. Ååååh, vad glad han blev! Sänder en tacksam tanke till dessa främlingar.

Och kan ni gissa vem som är sämst på att hälsa? Jep, människor mellan 20 och 50 år. Vad kan det bero på? Är vi så himla upptagna med det egna navelskåderiet att vi bara rynkar på näsan då ett barn hälsar på oss? Det är lite sorgligt. Jag önskar att vi kunde leva lite mera carpe diem och ta vara på stunden. Att glädja någon genom att hälsa tillbaka gör också en själv lite glad. Ni vet, den som ger han får...

Oj, nu blev det långt om det här med att hälsa. Hur som helst så önskar jag att vi alla kunde bli bättre på att hälsa på varandra. Oavsett ålder, hudfärg, handikapp eller kön. Och titta på honom: kan du motstå att hälsa tillbaka då han glatt ropar HEJ?

15 kommentarer:

Polly Esther sa...

voi prupp med alla surpuppor! vi sku måsta stämma träff i nån matbutik så sku jag få hälsa på A riktigt kunnolla :)

Anonym sa...

De som inte hälsar är upptagna av sina exklusiva grejer. Det är många mellan ungefär de åldrar du nämner. Vi är alla universa med egna banor, ibland rubbas banorna och vi möts och inser vi är inte ensamma. Det är själshjälp. Själv mötte jag idag en man som ropade invektiver om min rumpa (han trodde jag var vårdare på avdelningen och ville ha uppmärksamhet) och en påtagligt småväxt man på stan som ville umgås med min hund och konstaterade när han tittade på ufon i ändan på kopplet: mahtavat munkit. Vi är alla i världen, Syster, fast vi har olika sätt att säga hej, reagera och respondera:) Glad ändå fast vi är många som bara är påväg, hälsar Johanna som gärna läser om du skriver mera:)

Nina sa...

det finns så många ensamma männniskor, så det kan ju vara så att din son är den enda som säger hej åt dem under dagen..tänk hur han skiner upp deras dag!!

Anonym sa...

Oj jag tycker det är så härligt när Anthon hälsar och kommer fram och kramas på dagis! Det känns så äkta! Så jag kommer nog att fortsätta hälsa jag! / Maria

Anonym sa...

Jag känner igen detdär. När jag tar min morgonpromenader har jag börjat säga godmorgon till alla jag möter. Först hoppa dom till och sa ingenting, rädd för mig ?, men nu har de börjat hälsa tillbaka, ja t.o.m ibland före mig.Jag tycker det är snudd på dumhet eller stolthet ja va kan man kalla det. Hälsar ett barn då blir man ju så glad så man säger ju nånting mera än bara hälsar. Sprid er glädje i detta torra område hälsar Gundel.

Anonym sa...

Hej Anne! Jätte fin blogg du har! Vet inte om du kommer ihåg för många år sedan då Paul var fundersam över då han hade hälsat på en i trappuppgången och personen hade svarat tillbaka : Tunnenko mä sua? Vi är ett konstigt folk som inte kan hälsa.Där jag bodde för 4 år sedan så var det jätte oartigt att inte hälsa, du hälsade oberoende om du satt dig ner brevid nån i banken eller du gick till parken och då du fick ögonkontakt med någon på gatan...Det är som om vi alla går i egna tunnlar här i Finland.Dom andra EU länderna har inte påverkat oss tydligen.Krama om din son från oss. Carina

Anne Salovaara-Kero sa...

Tack alla ni kom kommenterat, ni är så gulliga ; )

Visst är det lite ledsamt att vi är så dåliga på att hälsa, att se varandra... Det är ändå nåt av det mest grundläggande behoven vi har: vi behöver alla bli bekräftade, sedda och hörda.

Tur att vi alla kan förbättra världen lite, och se varandra då vi möts i denna värld.

HEJ på er alla och sköt om er.

Anonym sa...

Härligt skrivet och härlig gosse du har! Vill berätta att ännu finns det orter där man hälsar på alla. Har idag besökt en sådan ort. Man blir såå himla glad då precis alla hälsar fast man inte är bekant alls.

Heja Bergö!

Anonym sa...

Hej, vill egentligen bara säga att vi säkert är många som alltid hälsar och ler glatt åt ett barn som hälsar, skulle aldrig kunna motstå... Bara en nyfiken blick av en liten guldklimp får ju mej att glatt och försiktigt vinka och säga hej... Han e ju dessutom supersöt din son!!! Vem kan motstå??? Kram till er!

Nina W

Anonym sa...

Jag har själv råkat ut för detta med min son (nu 4 år). Han är väldigt osäker i stora grupper, men om nån kommer gående emot oss på stan hälsar han som om han sku ha känt personen i hela sitt liv! Han hälsar med världens Hangökex-leende o höjer armen o säger högt HEJ! eller MOI! Sötnosen min... <3 Men ack så mitt hjärta blöder då korken som kommer emot inte kan hälsa tillbaka! På riktigt?! Vuxna människor som borde kunna bete sig som folk! Blir bara så förbannad! X(

Så fortysätt ni att hälsa på alla o envar som kommer emot! O hoppas att de som inte hälsar tillbaka får sig en tankeställare på kvällen, just innan de somnar... ;)

/Smurffelina

Anne Salovaara-Kero sa...

Smurffelina: Det är deras förlust som inte hälsar... Vi fortsätter glatt att hälsa, gör ni det med ; ) Ha det bra! Anne

Anonym sa...

Min Samu (nu snart 14) hälsade också på alla som liten. Hans stora syster är 11 år äldre, men hon o hennes kompis lekte väldigt mycket med honom när han var 2-4 år.Sen när vi var på tävlingar så sprang han omkring och frågade äldre flickor (10->15 åringar) om dom kommer o leka med honom... Oftast brydde dom sej inte ens o svara utan fnissade eller bara gick och han blev också jätteledsen.
Sen tackade han alltid, samt som sagt hälsade på folk. Kommer ihåg när vi var i Tallin när han var 5, han kommer fortfarande ihåg att estländare inte hälsar eller tackar samt tränger sej förbi hur som helst
Anja

Anonym sa...

Nej men va? Hur kan man bli nåt annat än glad av ett barns glada hälsning? En kram borde ju va ännu bättre! Vilka surpuppor vi är här i Finland, om vi inte ens kan hälsa glatt åt ett spontant barn!! Då är nog din "annorlunda" son mycket mer riktig i huvudet och hjärtat än den som inte ens kan dela med sig av en enkel hälsning! Fin och viktig blogg det här! =)

h. Pamela

Anna-Karin sa...

Åh, vad jag känner igen mig i att sonen hälsar på alla. När han var mindre brydde han sig inte lika mycket om svar, men nu kan han insistera om någon inte hälsar tillbaks. På tåg kan han nischa sig på dem som ser upptagnast ut och vilja hälsa tills de svarar ;-) Det lustiga är att han blir väldigt blyg om någon annan hinner hälsa på honom först....

Maarit sa...

Jag sitter och gråter när jag läser dina inlägg jag blir så känslosam av allt som du skriver. Snälla, arbeta int bort ditt barns beteende om att hälsa på andra människor! Det är ju han som är normal inte surpupporna som int kan hälsa tillbaka. Jag önskar det fanns fler i denna värld som delar med sig av sin kärlek. Vi bor för tillfället i södra Florida och här är det vanligt att man hälsar på varandra när man möts och är ute på morgonpromenad. Jag minns att jag blev så glad över det när vi just hade flyttat hit. Kände mig på ngt vis så välkommen till detta främmande land till och med av främlingar och ibland får man till och med spontana kramar o pussar på kinderna av för mig helt okända människor (alltså int av människor då på morgonpromenad utan då menar jag barnens kompisars föräldrar och lärarinnor) och jag börjar vänja mig vid det nu och det känns värmande, så snälla försök int ändra på din sons beteende. Han verkar vara underbar! Fin blogg du har!