Ärlighet inger förtroende

Vi fick i helgen veta om en olycklig händelse som har att göra med Anton. Jag vill inte här gå in på vad som hänt, för jag vill absolut inte hänga ut någon. Hur som helst så informerades jag om en tråkig händelse. Reaktionen var följande: först lite chockade, sedan arga och sedan kom lugnet. Och ni som känner mig kan säkert gissa till sig att lipsillen Anne skvätte några tårar då "chockfasen" släppte!

Efter att vi fått smälta det hela (med vetskapen om att allt ändå slutat väl!) reflekterade jag och min man över hur oerhört fint det var att man inte sopade ärendet under mattan, utan man tog modigt kontakt med mig och berättade vad som hänt. 

Som mamma till ett utvecklingsstört  barn har man tyvärr fått höra en och annan historia över hur dessa människor, som inte själv kan föra sin talan, ibland kan behandlas illa. Senast i somras kom en dokumentär på TV om hur man låst in utvecklingsstörda. Och då snackar vi Finland 2011! 

Grejer som detta gör att man som förälder har tentaklerna ute och det är inte en självklarhet att lita på att "systemet" fungerar. Det jag mest varit rädd för att det händer saker, misstag och så vidare, som jag som mamma inte får veta om. Och Anton kan, åtminstone inte ännu, själv berätta om han skulle behandlas fel. 

Hur absurdt det än låter så fick jag ökat förtroende för "systemet" i och med hur man hanterade denna händelse. Det att man vågar berätta även om misstag/olyckor/fel som hänt gör att jag vågar tro på den etiska dimensionen. 

Det att man vågar vara ärlig inger förtroende för mig som mamma. Jag hoppas att alla yrkesmänniskor som råkar läsa detta tänker lika och har modet att vara ärliga även då när det handlar om jobbiga saker. Genom ärlighet kan vi tillsammans utveckla systemet.

Ärlighet varar längst är alltså dagens visdomsord som jag tar till mig!