Anton har nu en period vid diverse tillfällen sagt: jag vill oskå vara emsam! Med eftertryck. Jag har försökt avfärda det men ikväll började jag fundera kring att han ibland säkert skulle vilja det: att vara helt ensam en stund. Så där på riktigt.
En av mina högsta önskningar är att han så småningom skulle kunna lämnas själv. Att han kunde vara på sitt rum och leka, utan att jag eller någon annan vuxen är med. Det skulle underlätta livet något enormt, men framför allt önskar jag det för hans skull. Kan inte vara helt kul att någon har järnkoll på dig hela tiden!
När jag skriver detta märker jag hur väsentligt mina framtidsönskningar skiljer sig från förväntningar man har på "normalstörda" barn. Med Anton önskar jag att vi ska komma till ett stadie där han inte hela tiden behöver kontrolleras, och att han ska kunna leka själv. Med andra barn i samma ålder tror jag förhoppningarna är lite andra?
Men i väntan på att han ska kunna lämnas själv tror jag att vi ska börja öva på att han får vara i vardagsrummet eller lekrummet (efter att de checkats säkra!), helt själv. Jag kan hålla mig på höravstånd under tiden : )
3 kommentarer:
Vad exakt är det som kan hända då han är ensam?
Om du nu har lust att svara på det :)
Han är så påhittig som få... Hänga i kristallkronan i vardagsrummet är ett exempel (jag är rädd för elstöt!)...
Är han själv i köket så kan det vara rätt kul att ta ut mjölken etc och hälla ut det. Men inte kul för mig att städa : )
Sen har han ännu en tendens att "forska med munnen", dvs mindre hälsosamma grejer (från köks- och wx-skåp)kan gå ner och vi har fått ringa giftcentralen mer än en gång. Inte kul!
Men som sagt så kan vi börja träna på så vis att rummet görs safe o sen får han vara där för sig själv.
Grejen är ju den att han helst vill vara ensam just i t.ex. köket, där det ju finns knivar mm förutom det spännande kylskåpet!
Så han får börja nöja sig med lekrummet ; )
Ni har det väldigt tufft, men din framtids förhopppning verkar bra. Att starta i lekrummet är nog klokt ! Det sliter att känna sig låst hela tiden, även för honom såklart. Kramar om på håll/ Tina
Skicka en kommentar