Jag har i helgen träffat en massa fina & tuffa mammor och pappor. På lördag hade Kårkulla omsorgsbyrå ordnat med familjedag på Stundars. Vädret var fint och stället är ju bara ljuvligt! Ungarna fick rida och det är pop för Anton och Anni. I dag har vi varit på jumppa för specialbarn och senare blev det ridning igen. Nu var det Leijonaemot som stod för arrangemanget.
Jag känner ingen av dessa föräldrar mer än att vi träffats några gånger. Vet inte efternamnet på alla, vad de jobbar med eller var de bor. Ändå är det så att vi har ett osynligt band mellan oss. Vi har något större än materiella ting som förenar oss. Vi har alla genom våra barn mött livets tuffare sidor.
Många av oss har sett döden i vitögat. Vi har sett våra barn kämpa för sitt liv. Många av oss har kämpat för våra barn mer än vi någonsin anade att vi hade krafter till. Det sägs att man blir lite av en Lejonförälder då!
Det är något mystiskt som händer med en när man ställs inför faktum att livet för alltid kommer att vara annorlunda. Själv känner jag att jag ändrats på de flesta plan i livet.
Det kan ibland vara svårt att på ett djupare plan känna sig förstådd av "normalstörda", när det gäller vandringen här i landet Annorlunda. Men i sällskap av "lejonföräldrar" känner jag att förståelsen finns. De vet, de förstår, de dömer inte... Det finns bara en varm gemenskap som omringar en.
Det är kanske inte precis varje sekund av dygnet ett privilegium att vara en Lejonmamma. För visst rymmer dygnet tuffa stunder, o ja! Men ändå, i dag igen (som by the way inte varit en lätt dag med A) känner jag en djup tacksamhet över att få uppleva detta. Jag har sagt det förr och kommer troligen att upprepa det resten av mitt liv: jag skulle för inget i världen byta ut mitt liv.
4 kommentarer:
Hej!
Låter som om nån tagit orden ur min mun... Precis därför var jag med och startade upp Leijonaemot i vasa, för att vi skulle hitta varandra!
Tindra sken som en sol ännu flera timmar efteråt :-) Nu var det en gång HENNES tur att få göra något roligt.
Lejonkram!
Hej Anne!
Jag länkade hit från maratonmamman i hopp om igenkänning, och det fick jag. Jag visste dock inte att det var du som låg bakom bloggnamnet!
Kanske kommer du ihåg mig från 80- och 90-talen, vi sågs i alla möjliga sammanhang. Och nu är vi båda annorlunda mammor/lejonföräldrar... Jag har två, snart tre, barn. Den äldste är en femåring med Downs syndrom, en ljuvlig och krävande unge. Så mycket av oron, tröttheten och tacksamheten jag känner igen i dina inlägg! Har läst med tårarna rinnande, speciellt det där om att leva en dag längre än sitt barn. Just så kan det kännas.
Ha det gott!
Camilla Hägen
Hej Camilla!
Visst kommer jag ihåg dig! Och roligt att du hittade hit. Har faktiskt vetat om du har ett barn med Downs, via gemensamma bekanta. Ett härligt barn har jag hört! Du har (o kommer säkert att ha!) full rulle med barnen med ett till på kommande. Ljuvligt o tufft av er! Vi har också 3, men äldsta har nu flyttat bort (Jukkas systers son som levt med oss pga bortgångna föräldrar), så det är bara 2 små här i vardagen.
Tack för fin feedback. Har försökt sätta ord på mina tankar så ärligt som möjligt. Tror det hjälper mig att hantera det hela och det har varit fint att höra att många i liknande situation känner igen känslorna. Också den vetskapen stöder mig, då vet jag att jag inte är ensam i världen med mina funderingar.
Sköt om dig och de dina och ha det bra! Anne
Skicka en kommentar