Frågan jag fasar för

Jag har blivit varnad för den värsta av frågor jag någonsin kommer att tvingas svara på. Förvarningen har getts av andra föräldrar till specialbarn. Frågan vi föräldrar kommer att få gå igenom, om och om igen är: varför är jag annorlunda, varför kan jag inte vara som de andra...?

Den stunden är dock inte ännu kommen, vilket känns skönt. Anton vet inte ännu hur pass annorlunda han är, även om jag mellan varven anar att han känner på sig mer än jag tror. Jag har fått höra att just dessa frågor: varför passar jag inte in, varför är jag annorlunda? är oerhört svåra att besvara för oss föräldrar. Barnet tvingas in i en egen sorgeprocess, bara för att resten av världen har svårt att ta till sig dessa medmänniskor som avviker från normen. 

Jag har hört för mig hur barnen kommer på detta, vad är det som gör att de själv märker det? Det absolut vanligaste svaret är: de andra barnen berättar nog om det... Välkommen till den råa världen med andra ord! Vet du inte ännu själv om att du är "annorlunda" så ser resten av världen till att du får veta det. Sorgligt tycker jag. Men det är till den världen vi föräldrar får förbereda våra barn till.

Hur ska vi då förbereda vårt barn till en värld som vi redan på förhand vet att kommer att behandla honom råare än oss "normalstörda"? Som jag ser det handlar det långt om att försöka ge honom en så god självkänsla som möjligt. Att ge honom känslan av att han duger utmärkt trots att han inte är som alla andra, att han är bra på sina egna specialiteter. Och givetvis att ge honom mängder och massor av kärlek, så att han för alltid behåller sitt kärleksfulla hjärta. Även gentemot dem som behandlar honom illa. 

Så i väntan på att någon dag få denna fråga, som jag fasar för, kommer vi att jobba med att ge gossen en självkänsla av stål! Det är säkert en del som undrar varför vi applåderar, tjoar och ropar JEE, JIPPII!!! för i andras ögon små saker som Anton kan göra. Men här i landet Annorlunda kan de vara stora steg! Och all uppmuntran är vårt sätt att bygga upp hans självkänsla så att han bättre ska kunna ta emot livets hårda törnar. 

Sedan är det bara att lita på högre makter och be att det ännu är en bra stund tills frågan kommer. Jag ber att han ännu ska få vara ett litet barn som är ovetande om hur hård världen kan vara. Det tycker jag alla världens barn skulle unnas.