tisdag 6 september 2011

DU kan rädda liv!

Vi fick i dag fick lite tråkiga nyheter. Inget radikalt och akut, men ändå så att jag åter igen fick hjärtat i halsgropen. Kreatininvärdena (har att göra med Antons njure) är över gränsvärdet. Vi väntar på ny läkartid och sen ska vi fundera vidare. Grejen är ju den att han från förr bara har en att ta till. Så vi vill ju givetvis att den ska fungera. Nu blir det att vänta och se, igen…

Ibland får jag bara så himla ”leidon!” som vi kallar det här i Österbotten. Jag tycker ju att det gott räcker med att oroa sig för hans andra handikapp. Varför ska man dessutom behöva oroa sig för den fysiska?

Men det är väl så att vi föräldrar till handikappade barn får ta skeden vackert i hand och acceptera att det ofta hör till att även andra sjukdomar följer med. Vi får lära oss leva med det. Det försöker jag göra, fast jag mellan varven misslyckas rejält och kan vara jäkligt arg på ödet som kastar oss hit och dit. I svaga ögonblick kan jag tycka riktigt synd om mig och oss och tycka att livet är orättvist. Varför ska vi drabbas av detta? Vad har vi gjort för fel?

Efter en stund av självömkan brukar jag ändå lyfta blicken och tänka att det kunde vara värre… Det är många som har det så mycket svårare än vi. Och det beror inte på att vi gjort nåt fel. Det är som det är. Och vem har sagt att livet är rättvist? Vi får ta vår andel och göra så gott vi kan med den.

Det finns de som undrar hur jag alltid orkar vara så himla positiv. En delorsak till det är säkert det att det också är en överlevnadsmekanism. Vad hjälper det om jag gräver ner mig i askan? Blir det bättre av det? Visst, man ska få sörja. Och jösses som jag har sörjt… Men ingen mår bra av att att lämna i den för länge. Och då gäller det att hitta positiva tankar.

Ibland behövs också gärningar och inte bara tankar. Jag har idag tänkt mycket på hur var och en av oss kan vara med och rädda liv. När Anton som nyfödd var på intensiven fick han blod, det räddade hans liv då. Och det får man tacka dem för som donerar blod. Det är en värdefull insats! Vill uppmuntra alla att göra det. Vem vet vilken dag vi själv behöver det?

Framtiden visar hur Antons njure fixar livet. Det kan hända att han nån dag behöver en njure, och då hoppas vi att min eller min mans ska fungera. Om inte, blir det att hoppas på lämplig njure via donation.

Vi vet att det finns en konstant brist på organ. Hundratals människor väntar på organ för att kunna leva ett bättre liv. Hur kan vi hjälpa dem? Även om vi inte just precis nu kan göra det så kan vi fundera på att efter vår död kunna vara till hjälp: vi kan donera organ!



Min goda gärning för denna dagen är den att jag har fyllt i ett organdonationskort. Du kan också göra det. Det är bara att klicka in på http://www.lahjaelamalle.net/fin/donationskort/ och beställa ett. Det går även att printa ut ett på http://www.lahjaelamalle.fi/ , fylla i och lägga det i plånboken.

För min egen del kan jag säga att det känns bra i hjärtat att ha gjort det!


3 kommentarer:

sippan sa...

Jag har också fyllt i. Har jag förstått rätt så har lagen ändrats nu så att man kan ta organ om en person inte har motsatt sej. Eller...

mikaela sa...

Jag bar på mitt kort i 20 år men iom med lagändringen som Sippan nämner så slängde jag det. Blod gav jag nyss för 37e gången så jag försöker ivrigt bidra. både blodgivningen o organdonationen startade i min hjärna iom min kusins dödsolyka o omständigheter däromkring. Även vår son fick blod efter födseln, har förstått att det är rätt vanligt.

Anne Salovaara-Kero sa...

Jag har visst missat lagändringen! Kollade nu upp den och den har tydligen varit i kraft ett år. Har ju hela tiden trott man ska tillstånd till det. Positivt! Och tack för belysningen ; )

Och Mikaela vad duktig du är på blodgivningen, 37 gånger, FINT!