Dags för julpaus

Med denna bild från vårt köksbord vill jag önska dig en riktigt God Jul. Vi syns igen nästa år. Ta hand om dig och de dina!

Om jag ångrar någon text?

Om två veckor har det gått 2 ½ år sedan jag började skriva denna blogg. Ibland mer intensivt, ibland med långa pauser. Ibland har texterna varit rätt vardagliga, ibland skrivna med tårar på tangentbordet.

Jag har fått frågan om jag inte ångrar min öppenhet? Om jag ångrar någon text? Om bloggen inte gör mig sårbar inför andra?

Enligt sociologen Brené Brown tror många av oss att sårbarhet är detsamma som svaghet. Att vi inte vill visa oss "svaga" inför andra genom att visa våra sanna känslor. Brown vill dock utmana oss: tänk om just sårbarheten egentligen är en kraftkälla? En styrka? Om vi inte visar vilka vi verkligen är, skapar vi ett avstånd till de människor, känslor och händelser som ger våra liv mening och riktning.

Jag upplever att just genom att visa på min sårbarhet, min mänsklighet och mina känslor har jag knytits an till en livsriktning jag inte skulle ha utan blottläggandet. 

De senaste 2 1/2 åren har varit en livsskola utan like. En livsskola som innehållit allt mellan att den låtit mig hålla handen på den gravt handikappade människan på boendet till att på vår självständighetsdag ta landets presidentpar i hand.

Skulle det ha hänt utan bloggen? Utan att jag visat min sårbarhet? Tror inte det.

Mitt svar är alltså nej: jag ångrar ingen av texterna och inte min öppenhet på bloggen. Känner mig inte heller sårbar på grund av bloggen. Sårbar skulle jag nämligen vara även utan den, jag är ju människa! 

Men genom att visa min sårbarhet vill jag beröra. För genom att ibland beröra dina känslor tror jag att förståelsen och kunskapen om oss i landet Annorlunda kan öka. Och det är ju liksom det som är hela poängen med denna blogg : )

Ibland blir det mer påtagligt

Vi har på senaste tider varit på ett antal tillfällen där vi varit med på aktiviteter med en massa ”normalstörda”. Det krävs en hel del förberedelse och förberedande av Anton för att det ska vara möjligt. Vi har hängt med, trots att vi gjort allt lite (eller mycket) i egen stil. Krävande? Ja.

Men, vi har ändå valt att försöka vara med på aktiviteterna. För Antons skull, men kanske främst för Annis. Jag vill inte att hon ska behöva missa grejer på grund av sin storebror. Så vi kör på så gott det går.

Jag har med förundran sett hur självständiga barn i Antons ålder kan vara. Kontrasten mellan Anton och de andra barnen har förstärkts. Och det har gjort lite ont i mitt mammahjärta.

Jag har också med förundran betraktat hur föräldrar på avstånd kan se sina barn göra sitt, barnen behöver inte handgriplig handledning med så gott som allt. Föräldrar kan i lugn och ro dricka kaffe medan barnen pysslar för sig själv. Sådant existerar inte i vår värld, kontrasten blir mer påtaglig. Och det kan göra lite ont i mitt mammahjärta.

Numera brukar det annars rätt sällan smärta till när jag ställs inför fakta hur annorlunda liv vi lever. Jag har vant mig. Jag har accepterat vårt liv. Jag har omfamnat det. Det oaktat har det knipit till lite i mitt mammahjärta på sistone.

Kanske just för att det nu varit mer än vanligt av dessa träffar med normalstörda barn & föräldrar har jag känt extra av hur annorlunda vår vardag är. Det kan ibland kännas som att vi lever i vitt skilda världar. Jag tror att de många mötena mellan vår vardag och den normalstörda har gjort att den lilla sorgen gjort sig påmind just nu.

Sorgen som den autistiske Gabriels pappa Halfdan W. Freihow beskiver så talande i sin bok Om Gabriel: ”Fråga mig, för jag känner sorgen. Vill du veta något om sorgen? Ska jag förklara den för dig?  Det händer fortfarande, men inte så ofta som förr, att sorgen drabbar. Det sker alltid plötsligt och oväntat, som i ett bakhåll, och varje gång överväldigar den mig, överordnar den sig allt annat och gör att jag måste vända mig bort och gråta lite."

"Det finns sorg i alla ting, i blommorna och regnvädret, i skatter och drömmar. Sorgen är att mista, sorgen är att inte få. Sorgen är vissheten. Sorgen är livet som slinter, tiden som går, det som kunde ha blivit, men som inte blev. Sorgen är hjälplösheten. I sorgens sal finns plats för allting. Sorgen är stilla. Sorgen är hövlig. Den kommer och så går den sin väg. Men sorgen blir aldrig borta. Bara ting blir borta när de försvunnit"

Sorgen har alltså gjort sig påmind. Tårar har smugit ned för mina kinder. Men jag vet att sorgen går sin väg igen. Det gör den alltid. Senast i kväll när jag får natta barnen och Anton säger sitt vanliga: ”Mamma älskar Anton. Alltid, alltid, alltid. Och Anton älskar mamma. Alltid, alltid, alltid”. 

Och jag vet att i just den stunden - vid de orden - kommer sorgens moln att skingras och mitt hjärta fyllas av kärlek som i ord inte går att beskriva. 

Länge sen sist!

Jag fick idag e-post med undran om det hänt nåt när jag inte skrivit på bloggen på så länge. Nej, inget tragiskt har hänt, tack och lov. Lovade ändå att skriva en resumé på vad som varit på gång i vårt liv. Men innan dess: TACK till alla er som ändå orkar gå och kolla in här!

Säger bara uuuuuhh så tiden rusar iväg! Tycker jag just skrev senaste inlägget och så har det gått långt över en månad sedan sist. Främsta orsaken till bloggtorkan har nog varit andra prioriteringar i livet. Vi har lite fixat med vårt hem och så har det varit budgettider inom politiken som minsann sett till att jag inte haft för lite att tänka på.

Jag har också haft möjligheten att få vara ute och föreläsa lite. Vilket är så kul! Senaste månaden har jag varit inbjuden till Närpes och Korsnäs MI. 

Måste säga att det ger otroligt mycket när jag är ute och talar med människor. Att se de igenkännande nickningarna av en del ger styrka, för att inte tala om de vackra orden jag fått ta del av efter föreläsingarna. En åhörare kom efteråt och sade att hon velat ropa: JA! just så där är det! medan jag talat : ) 

En grej har jag dock lite svårt att vänja mig med, och det är tårarna som brukar rinne ned för mångas kinder i slutet av min föreläsning... Det känns konstigt, och samtidigt stort, att känna att man kan väcka så starka känslor bara genom att dela med sig av sin syn på livet. På slideshare kan man kolla in en av presentationerna.

Annars knallar och går det ungefär som vanligt hos oss. Anni är lika envis som vanligt och Anton glad & fartfull as usual. Vi har inlett glögg och pepparkakesäsongen med ungarna. De väntar redan på jul och Anton har börjat ropa GOD JUL lite till höger och vänster, senast till damerna i simhallens bastu. Men det blev de bara glada av. 

En speciell grej ska jag ännu nämna: lilla jag fick inbjudan till presidentens självständighetsdags mottagning. Kan inte riktigt fatta det ännu, men tycker det är himla kul och en stor ära. Känner jag mig rätt kommer jag dock att var rejält nervös innan. Och rädd för att typ snubbla just när jag ska skaka hand med president Niinistö & fru Haukio... Återstår att se hur jag fixar det ; )

Kamratstöd från oväntat håll

Det har varit lugnt här på bloggen. Orsaken är ingen annan än att det varit full rulle både privat, på jobbet och politiskt. Ett kort inlägg vill jag ändå dela med mig.

Vi håller på med en del små förändringsarbeten här hemma. En del har med Antons handikapp att göra, andra bara för att vi känner för förändring.

När vi frågat efter offerter har det vid två tillfällen visat sig att vi fått så kallat kamratstöd av totalt okända människor! När jag diskuterade kamin med en man och nämnde att vi har ett specialbarn (måste ta i beaktande vissa aspekter), fick jag veta att han hade ett ADHD-barn själv. Detta ledde till en intressant diskussion om kost och motion för ADHD-barn. Vi fick en bra offert, några bra tips + kamratstöd.

Vid en annan offertdiskussion frågade företagets representant varför vi söker en så speciell lösning på tekniken? Vi svarade att det behövs på grund av vår tjusiga, överaktiva och teknikintresserade son. Och svaret löd: "okej, jag förstår precis, har själv ett autistisk barn. Nu ska jag berätta hur ni löser detta och vad ni behöver."

Konklusionen för mig har varit att åter igen har det visat sig vara positivt att vara öppen vad gäller Antons handikapp. Goda råd, bra offerter och kamratstöd från oväntat håll : )

Kontraster

Att en dag kan vara full av kontraster! Det var min känsla i dag när jag avslutade jobbet och gick på ett politiskt möte. När jag väntade på hissen kändes det nästan absurdt att slängas från den värld jag mött på jobbet, till den ack så viktiga - men annorlunda - värld av politiker & tjänstemän.

Jag har i dag på jobbet fått höra otroliga människors livshistorier. Trots 15 år i missbruksbranschen slutar jag inte att förundras över hur människor lyckas ta sig upp ur träsket. Speciellt när man får höra vad en del av dem bär med sig i bagaget, ända från barndomstiden. 

Den som påstår att det är eget fel att en människa hamnat fast i missbruk skulle behöva ta del av ett verkligt människoöde. Kanske synen på denna sjukdom då skulle ändras? Ingen har valt att bli missbrukare. Det är en lömsk och kronisk sjukdom som drabbar en del av våra medmänniskor.

Självförvållad på ett visst sätt, ja. Men inte ett aktivt och medvetet val utan en sjukdom. Och hur många livsstilssjukdomar är inte självförvållade? Utan att vi skuldbelägger de insjuknade? Detta är en sjukdom som förändrar personligheten och gör så att människan utvecklar ett tvångslikande beteende att inta sin drog.

Och det är vår plikt att stöda och hjälpa så att dessa människor ska kunna komma bort från sitt missbruk. Det är inte dömande de behöver. De behöver medmänsklighet och en hjälpande hand när de kommit till punkten att de vill ändra kurs.

Jag tror att de flesta som känner mig vet att jag tycker om mitt jobb. Att jag brinner för det. I dag påmindes jag än en gång om varför jag gör det. Jag är otroligt tacksam över att detta, trots andra ursprungliga planer, blev mitt jobb. Tungt ibland, ja. Men det ger mångfallt mer tillbaka!

Dagen av kontraster avslutades med ungarnas kramar och Antons ord: oj mamma vad jag älskar dig!

Den här pausen behövs

Jag känner ett litet stick i hjärtat. Jag torkar en liten tår som rinner ned för kinden. Jag känner mig lite tom... Samtidigt vet jag att detta är nödvändigt. 

Varför nu denna känslighet? Jag såg på Antons ögon att han hellre skulle ha stannat hemma. Läppen hans darrade lite när vi tog avsked. Men han är är tapper - han grät inte. Han åkte iväg med vissheten att mamma & pappa kommer och hämtar honom om två nätter. Och att mamma älskar honom. Alltid, alltid, alltid, som vi brukar säga åt varandra, han och jag.

Jag måste erkänna att denna gång behövs pausen, när Anton är på korttidsvården, kanske mer än normalt. Juli månad, när jag var hemma med barnen, tog på sitt sätt på krafterna. Augusti och första delen av september har jag mer eller mindre varit förkyld för det mesta. Anton har också nattetid varit extra orolig nu i en längre tid, vilket gjort att min nattsömn varit sämre än normalt. Allt detta har tärt extra på krafterna.

Därför känner jag att krafterna inte riktigt är som de brukar. Energinivån är lägre än normalt. Och därför behövs denna paus. Följande 45 timmar ska jag bara göra sådant jag vill göra, sådant jag tycker om. Jag ska sova ut på morgnarna. Det du!

På söndag klo 15.00 hämtas virvelvinden hem igen. Då kommer mitt hjärta redan att sakna honom. Jag kommer att känna mig piggare & starkare. 

I väntan på det ska jag passa på att en stund njuta av livet i landet Normal.

On tour

Jag får ibland förfrågningar om var man kan komma och lyssna på mina föreläsningar. I höst är det några inbokade kring Mamma Annorlunda + några föreläsningar (på finska) kring temat mellanmänskliga möten:

• 9.10 Ihmisen kohtaaminen, Raisio, Varsinais-Suomen työpajaverkosto
• 15.10 Mamma Annorlunda i Närpes stadshus, klo 18.30-20
• 24.10 Mamma Annorlunda i Malax, MI, klo 18.30-20
• 1.11 Ihmisen kohtaaminen, Seinäjoki
• 14.11 Ihmisen kohtaaminen, Kankaanpää

För övrigt så har Anton varit till sjukhuset i dag, på sina årliga kontroller om njuren. Njuren såg ok ut på ultran, mera info får vi nästa vecka när vi träffar barnläkaren. Och Anni har varit till rådgivningen. Allt väl med henne!

Ha det gott och sköt om dig! 

Fredrika

Försöker ännu återhämta mig från måndagens eskapader. Försöker fortfarande smälta det. Att jag, lilla jag från Gamla Vasa, nu är den tjugosjunde Fredrikan... 

Det är en ära utan like att få Fredrika Runeberg stipendiet. Det känns overkligt att få tillhöra gänget av de fina, starka, kvinnorna som de tidigare Fredrikorna är. 

Jag är så otroligt glad över att frågor som jag så länge talat för, nu genom priset fick stor synlighet. Det känns som ett erkännande för alla människor som kämpar med missbruk, alla marginaliserade, alla med funktionsnedsättning.

Priset ingav mig också hopp inför framtiden. Jag höll under festen i Runebergshemmet, i Borgå, ett litet tal. I talet tog jag upp min tanke om att jag vill leva en dag längre än mitt barn, men att dagar som denna inger mig hopp. 

Hopp om att vi ska ha ett samhälle som tar hand om även de svagare. Även om Anton. Även efter att jag inte mera är här för att ta hand om honom.

Och hopp, det är något de flesta av oss mellan varven behöver!

Här han du lyssna till min lite smånervösa intervju för YLE, och här kan du läsa vad Huvudstadsbladet skrev.

Och här några bilder från den fina festen

Stipendiet

fina blommor & ett klappande hjärta

Fredrika

Kvinnoförbundets ordförande Carola Sundqvist talar vackert om mig

Hur jag orkar?

Jag fick idag frågan om hur jag orkar med allt? Med familj, jobb, politik, blogg, föreningsengagemang etc. Mitt svar löd: Jag får av att ge. Jag får enorm energi när jag märker att det spelar roll vad jag gör, vad jag säger, vad jag skriver. Att det går att "förändra världen", även genom en liten blogg som denna.

Och som pricken på i fick jag idag det bekräftat än en gång. Det spelar roll! Tack för underbar respons om bloggen. Tack till dig som hörde av dig för att berätta hur livet nu ska ta en ny vändning. Lipsill som jag är blir jag alldeles tårögd. Men det är glädjens tårar!

Du som läsare är en av mina inspirationskällor. När jag får veta att du berörs, att du funderat efter blir jag alldeles varm i hjärtat. Tack för det. 

Ps. Orken kommer givetvis också av att min världens bästa man sporrar och stöder mig i allt, av min familj och vänner : )

Hopp, mod och styrka

Hopp, mod och styrka, det har jag fått under de senaste fyra dagarna. I stora doser.

Hopp om att livet blir mera hanterbart. Hopp om att det blir lugnare. Hopp om att Anton på sitt eget sätt ska kunna stå på sina egna ben. Hopp om att Anni kommer att bli stark i sig själv. Hopp om att vi som föräldrar kommer att klara detta, tillsammans.

Jag har också fått mod. Mod att pröva på nya metoder, som kanske ger resultat i en för oss alla lättare vardag.

För att våga ge in mig i det nya, som jag vet att på många sätt kommer att vara krävande behöver jag styrka. Styrka fick jag också i dagarna.

Kanske du undrar hur jag överösts med dessa känslor just nu? Jo, det är ser du så att vi varit på en anpassninsgsträningskurs för barn med krävande beteende, ordnat av fpa och Kehitysvammaisten tukiliitto. 

Och jag har fått träffa så fina, så starka, så underbara föräldrar. Föräldrar som delat med sig av sin vardag, sitt liv. Föräldrar som gett mig råd, nickat igenkännande till mina funderingar och framförallt förstått mig in på djupet.

Och jag ska säga dig: det är nåt av den finaste gåva man kan få av en annan människa, att få känna sig djupt förstådd. 

Denna torsdag avslutas därmed i en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att jag åter igen fått lära känna nya människor. Människor jag inte skulle ha fått lära känna utan Antons handikapp. 

I något skede bara slutar man bry sig

Vi går hem från närbutiken. Superkillen vår har (igen) varit rätt snabb i vändningarna i butiken. En och annan kund i butiken funderade nog på vad vi hade för oss. Denna gång klarade vi dock oss ut utan att tvingas köpa sådant vi absolut inte planerat. Hurra för oss! Inte varje gång det går så bra ; )

På hemvägen får Anton för sig att lägga sig ner på cykelvägen. Raklång. Människor i förbikörande bilar stirrar. Och jag kan inte bry mig mindre. So what att folk tittar!

Men det har inte alltid varit så. Jag minns att det i tiderna kunde såra mig djupt när människor stirrade på Anton. På oss. Det var många tillfällen när jag bet ihop och svalde tårar, samtidigt som jag försökte ignorera blickarna.

Sommaren 2011 skrev jag denna text som tangerar ämnet. När jag nu går tillbaka i tiden märker jag att tjohej! Det smärtat mindre - om ens alls.

Ja, en sådan liten insikt fick jag idag. Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skulle ha tagit åt mig av blickarna. Jag har kommit fram till att det är onödigt att ödsla energi på sådant. I stället kan jag ignorera blickarna. Eller om jag råkar vara på extra gott humör så säger jag bara HEJ! med ett stort leende till den som stirrar. 

Nästa vecka åker annars denna familjen Annorlunda till Ylöjärvi för att delta på en anpassningsträningskurs för familjer med barn som har diagnos beteendestörning. 

Ska bli otroligt skönt att få träffa andra familjer som också har en utmanande vardag. Och vet du vad som ska bli extra skönt? Jag vet redan på förhand att ingen kommer att stirra på oss : )

Ha en riktigt bra helg! 

Det är okej

Jag läser i tidningar om hur 2006 år födda barn nu börjar sin skolgång. Jag läser på facebook om hur föräldrar till 2006 år födda barn nu febrilt förbereder sig för skolstarten. 

Ännu för några år sedan trodde också jag att jag hösten 2013 skulle ha en son som skulle börja skolan. Men nu gick det inte så. 

Istället kommer mitt barn att börja sin skola ett år senare. Med en assistent. Med en anpassad läroplan och med inkoppling av specialundervisning.

Jag trodde att det skulle göra ont i mitt hjärta i dessa dagar. Men vet du vad? Det gör inte ont.

I morgon kan det visserligen sticka till lite i mitt mammahjärta. Ett litet stick som påminner om den försvunna drömmen. 

Men det onda kommer att gå över. För det är mer än okej att Anton är som han är!

När blickar möts

Jag går uppför backen till ruinerna, med Anton i min hand. Anni skuttar omkring oss. Uppe på en bänk sitter en familj. Mamma, pappa och ett äldre barn från landet Annorlunda.

Vi närmar oss familjen och Anton vill sin vana trogen göra bekantskap med familjen. Han hälsar och vill veta deras namn. Men han får bara beklagande blickar och svar på ett främmande språk. De talar inte finska, inte svenska och inte heller engelska. Vi har alltså inget gemensamt språk.

Anton blir lite orolig av sig och lägger sig på marken. Jag försöker få upp honom, vilket inte alltid är så lätt med tanke på att han håller på att bli en stor kille.

Jag möter den andra mammans blick. Hon ger mig ett litet, förstående leende. Och just då känner jag att hon förstår mig.

Jag får upp Anton och vi vandrar vidare. Den andra familjen stiger upp från bänken och fortsätter också sin vandring. Jag tittar på deras ryggar när de går ned för backen. Sedan svänger mamman om sig. Och vinkar till mig.

Vi behöver inte alltid ha ett gemensamt verbalt språk för att kunna känna oss förstådda. Ibland kan det räcka med att ha en delad och gemensam erfarenhet av livet.

Ögonblick

Sista semesterdagen hägrar framför mig. Jag sitter bredvid högsängen och nattar småttingarna, och tar en tillbakablick på semestern.

Den får godkänt. Det gick. Det var ok. Stundvis till och med himmelskt. Andra stunder tung så tårarna brände bakom ögonlocken. Men mestadels helt okej. 

Och okej räcker, det är tillräckligt bra. Speciellt här i landet Annorlunda.

För visst är det väl så att det behöver gå lite upp och ner för att man ska kunna känna av de riktiga höjdarna? Då uppskattar man de oftast rätt korta ögonblicken när man känner en svindlande lycka.

Som ögonblicket av lycka av när jag såg Anni naken och tjutande av lycka springa längs stranden. Lyckan av att se Anton stolt och glad helt själv rutscha längs en vattenrutschkana på Tropiclandia. Stunden av lycka när äldstingen kom på middag, och sedan tog över "springa efter Anton uppdraget" medan jag och mannen lugnt fick avsluta middagen, Lyckan när jag fått susa fram på mina rullskridskor längs vägarna i våra vackra trakter. Lyckan när jag och mannen i mitt liv varit ut och paddlat kanot...

Stunderna av lycka har varit många, när jag så här i efterhand betraktar dem. De tunga, trötta stunderna får lov lämna i skuggan av dem. De vackra och lyckliga minnena ska jag ta fram när de tunga stunderna igen gör sig påmind. För att påminna mig om att de lyckliga stunderna finns - de återkommer alltid. För efter mörker kommer ljus.

ps. Han som gjorde mig till mamma Annorlunda har fyllt 7 år!

Perspektiv och paus

Ibland funderar jag på om jag överdriver med att det kan vara rätt tufft mellan varven. Jag frågar mig: kanske jag bara inbillar mig? Kanske detta inte är så svårt? Kanske jag bara är lat och vill ha en massa extra hjälp och service?

Så fundersam kan jag bli. Man blir ju liksom van med tillståndet att konstant vara på alerten.  Att alltid, alltid vara steget före den underbara killen som kan driva mig näst intill  desperation.

Men sedan brukar det hända att jag får det bekräftat. Att jag får perspektiv. Det är inte jag som inbillar mig. Inte jag som är "lat". Det är tufft. 

Igår hände det igen. Jag ringde hemtjänsten för att kolla hur mycket hjälp vi kan få under juli. J ska tillbaka på jobb på onsdag och jag blir ensam med barnen till slutet av juli, de dagar han jobbar.

Jag hade lite småjobbigt att fråga efter extra turer. Kände mig som gnälliga mamman som vill ha hjälp. Mamman som vill ha glimtar av egentid under semestern... Inte har ju "normalstörda" barns mammor det heller. Eller?

Den fina kvinnan jag talade med på hemtjänsten sade mig att de skickar två personer (i och med att vår ordinarie är på semester) hem till oss de dagar jag är själv. TVÅ! Två personer för att i tre timmars perioder klara det jag fixar mer eller mindre varje dag, dygn vid behov. 

Lite jobbigt att få det bekräftat att vi tydligen har det så pass pressat att det behövs två vuxna för att klara av vårt kalas. Samtidigt väldigt befriande att inse att ja, detta är inte lätt. Det är inte jag som är gnällig...

För hur mycket jag än älskar killen så ändrar det inte på att vi behöver hjälp. Annars orkar inte jag. Vi. 

Då är det bara att svälja stoltheten och tacka och ta emot det stöd som samhället kan ge oss. Och vara tacksam över att vi i Vasa har det så pass bra ställt som vi har det... I augusti medverkar jag i ett program där vi får se att långt ifrån alla kommuner sköter sig lika väl som min hemstad.

Men för att spara på krutet - orken - kommer jag att åter igen ta paus under semestern. Datorn ska fram bara vid nödfall, som för att betala räkningar. Hoppeligen känner jag mig taggad att skriva nya inlägg igen efter semestern.

Jag önskar dig en riktigt bra och skön sommar. Och hoppas på att få träffa dig här igen i augusti. Ta hand om dig och de dina! Anne

Om Gabriel

"Vi mister så mycket, Gabriel. Vi mister hela tiden, och vi sörjer över det som försvunnit. Eller kanske vi mest sörjer över förlustkänslan, över vissheten om att ha förlorat, snarare än över det vi mist. 

Fråga mig, för jag känner sorgen. Vill du veta något om sorgen? Ska jag förklara den för dig? 

Det händer fortfarande, men inte så ofta som förr, att sorgen drabbar. Det sker alltid plötsligt och oväntat, som i ett bakhåll, och varje gång överväldigar den mig, överordnar den sig allt annat och gör att jag måste vända mig bort och gråta lite."

"Det finns sorg i alla ting, i blommorna och regnvädret, i skatter och drömmar. Sorgen är att mista, sorgen är att inte få. Sorgen är vissheten. Sorgen är livet som slinter, tiden som går, det som kunde ha blivit, men som inte blev. Sorgen är hjälplösheten. I sorgens sal finns plats för allting. Sorgen är stilla. Sorgen är hövlig. Den kommer och så går den sin vägen. Men sorgen blir aldrig borta. Bara ting blir borta när de försvunnit"

Så otroligt vackert skriver Halfdan W. Freihow i sin bok Kära Gabriel, om sorgen. Detta var ett av många stycken jag fastnade för. Stycken där igenkänningsfaktorn var hög. Halfdan har skrivit denna berörande och starka bok som ett brev till sin son, Gabriel med autism och ADHD.

Trots att jag ställvis fick svälja tårarna är boken som en stor och vacker kärleksförklaring från en far till sin son. Trots att han också skriver om mörkret som vi i landet Annorlunda mellan varven möter, beskriver han också det vackra vi möter. Det viktigaste av allt går som en röd tråd genom boken: kärleken.

Rekommenderar varmt boken för alla som vill få en inblick i landet Annorlunda.

Det händer

Trodde jag jobbmässigt skulle ha rätt lugnt så här i juni. Hah! Mer action än någonsin känns det som. Men jag ska inte klaga, det är mestadels givande och roliga uppgifter som poppar upp.

I juni brukar det vara rätt få som söker hjälp via oss, men nu har det varit flere nya kontakter.  Vet ej varför, men så är det nu. Pro-Skills projektet jag håller i är på slutrakan, och det är en hel del rapporteras kring det. I morgon ska jag smida planer kring fortsättningen av den modellen. Himla kul!

Du som brukar läsa denna blogg vet att jag för knappa två veckor sedan också fick åka till Tammerfors, för att föreläsa kring ämnet "det magiska i mellanmänskliga möten". Jag hade rampfeber som attan...  Därför har det varit speciellt roligt att få så enormt positiv feedback. Nu är flere nya föreläsningar inbokade till hösten : )

Vad  gäller politiken så är det slutspurten kvar innan semester. Vi har tuffa tider framför oss kan jag säga. Hoppas innerligt att vi kommer till goda lösningar som är vettiga för människan i samhället, liten som stor.

Vasa stads handikappråd startade också sitt attitytalko för en tid sedan. Vi har många fina planer på gång, återkommer till dem senare. Men om du är på facebook, välkomnar jag dig att gå in och gilla vår sida:  

https://www.facebook.com/VaasanVammaisneuvostoVasaHandikapprad 

Där informerar vi om vår verksamhet och om frågor som berör handikappade. Jag fick i dag ge en rätt stor intervju som tangerar ämnet. Och bra så, det är viktigt att media lyfter upp frågor kring dem som har en lite annorlunda / svårare sits i samhället. Juttun kommer ut i slutet på månaden.

Hemma har det varit sedvanlig karusell. Anton är i dagvård ännu denna månad, sedan tar vi sommarlov. Det som värmt mig speciellt är att han fått inbjudningar till kalas. Senast i dag har vi varit på ett, och nästa står på tur nästa vecka. Killen är hur glad som helst!

Sådana hälsningar här från oss i lander Annorlunda för denna gång. Ta hand om dig och de dina! Anne

Stålsätter hjärtat

Ända från morgonen vill jag ge extra kramar och pussar till Anton. Även han är extra kramig av sig, som om han kände på sig.

När vi går till förskolan berättar jag för honom hur jag älskar honom mest i hela världen. Och han svarar: Anton oskå, alltid, alltid, alltid.

När jag lämnar honom med assistenten ger han mig en lång, varm kram. Som om han kände på sig...

Han vet inte ännu om att han ska på avlastning i helgen. Han har svårt med tidsbegrepp och det blir extra oroligt om han i förväg får veta. Bättre att vi berättar det efter förskolan.

De senaste dagarna har jag förberett mig på att stålsätta hjärtat. I dag kommer det att behöva ett tjockt pansarskal runt sig.

Den tudelade känslan går inte att vänja sig vid: att dels känna en förväntning inför en helg utan att konstant vara steget för den älskade ungen – dels att känna den enorma saknaden av honom. Att känna att halva hjärtat är borta. Att känna sig som mamman som inte orkar ta hand om sitt barn.

Men jag behöver denna paus. Min familj behöver den. För all kärlek i världen räcker inte alltid till. Därför stålsätter jag nu mitt hjärta och gör vad jag måste göra. Kanske det kan vara en kärlekens gärning? 

Jag kommer att under följande 45 timmar att kunnas andas i en lugnare takt. Jag behöver inte ha radaren på. Jag behöver inte planera varje verksamhet in i sista detalj. Jag kommer att ta en paus från mitt normaltillstånd.

När de 45 timmarna har gått kommer min själ att sakna killen så det gör ont. Men själen - och hjärtat - kommer också att vara utvilat och laddat till max. Laddat för att åter igen ha kraft att känna kärleken och tacksamheten till vårt liv i landet Annorlunda.

Rampfeber

Här sitter jag, än en gång, och funderar på vad jag gett in mig på? Att jag i morgon ska stå och tala inför över 200 människor. I Tammerfors. Om ett för mig visserligen oerhört kärt ämne. Men som ändå går lite utanför mitt bekvämlighetsområde. Jag brukar tangera ämnet under alla mina föreläsningar, men det brukar inte vara själva huvudtemat. 

Denna gång ska i en timme tala om "mellanmänskliga möten". Jag har läst, skrivit och satt mig in i ämnet. Teorin borde sitta där. Det är ju ett ämne som intresserat mig i redan flere år.

Ändå pirrar det redan i magen. För att det är nytt även för mig, att koncentrera mig enbart till  ämnet mellanmänskliga möten. Att göra något nytt kan ibland kännas skrämmande, när man går utanför det man vanligen gör.

Men min erfarenehet är att just de bästa erfarenheterna och lärdomarna får jag när jag gör något som känns lite obekvämt, något om utmanar till nytänkande och utveckling. Jag får anstränga mig lite extra då. Hålla mig på alerten.

Jag ska alltså göra mitt bästa för att åhörarna ska få en inblick i varför mellanmänskliga möten är så oerhört viktigt i allt människonära arbete. Enligt mig är det A och O. Utan värdefulla, respekfyllda möten kommer vi ingen vart. Det må vara i terapi, jobb med barn  och  ungdomar eller i arbetsgemenskaper. Vi behöver möta och mötas på ett äkta sätt...

Trots att jag är förberedd, vet jag att jag i morgon bitti kommer att ha skakiga knän, vara torr i munnen och ha fjärilar i magen. För det har jag vareviga gång jag ska stå inför en publik. Det spelar ingen roll om det är 20 eller 200 åhörare, nervositeten sitter ändå där.

Men kanske det är ok att känna så, att ha lite av rampfeber? Kanske det är mitt sätt att mentalt förbereda mig? Hur som haver: ska bli otroligt givande och lärorikt att åka till Tammerfors och föreläsa, trots skakiga knän. Och jag påminns än en gång om att jag har ett oerhört intressant jobb. Ett jobb som ger mig mer än det tar.

39

Födelsedagen till ära har jag funderat på var i livet jag just nu är? Är jag nöjd med läget?  Vad är viktigt, vad minde viktigt?

Kan lugn konstatera att jag ligger mitt i hela härligheten vad gäller livet. En berg- och dalbana för det mesta, trots tappra försök att hitta ett lugn. Lugnet infinner sig visserligen - stundvis - som små glimtar.

Men livet i landet Annorlunda - i vår lite egna familj - kommer nog inte på långa tider att vara ett lugnt liv. Det ser ungarna till, speciellt Anton. Minns så bra då en lejonmamma sade till mig om honom: "ordet snabb fick en helt ny innebörd". 

Och det är okej. För trots det jobbiga stunderna vi går igenom tror jag att det ännu i livet kommer en tid när jag lite kommer att sakna just den här perioden. När jag är mitt i livet.

Jag brukar tänka att mitt liv är som ett stort pussel som ska sättas ihop för att helheten ska fungera. Ibland fattas det bitar, och då märks det på orken. Men för det mesta lyckas de flesta pusselbitarna passa ihop något så när. Och då rullar det på.

De olika pusselbitarna påverkar helheten. Den viktigaste biten är familjen. Vet jag att de har det okej, har jag bättre ro med de andra bitarna: jobb, samhällsengagemang, vänner och intressen.

Så visst är jag nöjd med hur det är just nu. Mitt liv må vara lite kantstött. Det må ha sina sprickor här och där. Men det håller ihop! Och inte skulle jag vilja ha ett ”perfekt” liv heller. För då tror jag inte jag skulle kunna uppskatta det goda i livet på samma sätt som jag nu gör.

En rätt viktig pusselbit är också jobbet. Brukar tänka att om jag en gång måste spendera så mycket tid borta från familjen (måste ju liksom håva in lite pengar för att betala räkningar...)   så är det otroligt viktigt att jag tycker om det jag gör, och att det känns meningsfullt.

Jag fick häromdagen en diffus förfrågan om jag kunde skicka min CV till en person (fråga inte varför, har ingen idé). Har inte skrivit en på länge, och måste säga det var roligt att få en överblick över vad jag sysslat med under mina 39 år. 

Det var en hel del. Allt från att vara parkarbetare, jobba med människor i svåra situationer till att leda processer och människor. Mycket jobb på gräsrotsnivån, som jag så njuter av. Jag är tacksam till att jag hittat mitt jobbmässiga kall i livet. Att jag trivs med jobbet ger energi till privatlivet. Pusslet hålls bättre ihop då.

Jadidadidaa, nu blev det långa funderingar. Men summa summarum. 39 år är en riktigt bra ålder. Trivs. Och ser fram emot följande 39 år.

ps utöver livsfunderingar har jag nog också jobbat och varit till Tropiclandia med familjen + åkt 20km rullskridskor! Och kolla vilken tårta jag fick : ) Life is quite good!

Kalasdebut

Har en lycklig son som just somnat. Det har varit full fräs hela dagen, börjandes med sommarens första besök till simstranden. 

Höjdpunkten för dagen var dock att han varit på kalas till en kompis från förskolan. First time ever för honom.

Han fixa det riktigt bra, trots nytt ställe med miljoner nya intryck som säkert fått hans speciella hjärna att gå på högvarv. Han grejade på på sitt egna sätt. 

Hans kommentar i bilen, efter kalasat, var: "Anton tycker det var jätte roligt. Anton tycker om kalas. Anton är glad". Ordet glad fick förstärkning av teckspråk. Och mitt hjärta smalt åter en gång... 

Här och nu

Jag står på gården och ser barnen rusa omkring. De skrattar av lycka när det iskalla vattendropparna träffar dem. Solen lyser från en klarblå himmel. Det är mer än +20 grader, och vi har tagit fram vattenslangen för att leka med den en stund.

Jag står på stubben mitt på gården och känner att just nu är allt bra. Precis nu finns inget annat i världen än mina lyckliga barn. Till och med naturen verkar vilja stärka min upplevelse. 

Alla färger känns starkare. Gräset ser grönare än vanligt ut. Himlen är blåare. Jag funderar inte på vad jag just gjort, eller vad jag snart ska göra. Jag känner mig levande i just denna stunden. Jag känner en tacksamhet till livet.

Så kändes det tidigare i dag, och känslan sitter fortfarande lite i. Jag har de senaste två veckorna fått erfara denna "leva precis just nu" känslan oftare än vanligt. Jag har känt av den när jag varit ut och åkt rullskridskor. Jag har känt av den när jag cyklat till jobbet, när jag lekt med barnen och när jag nattat dem.

Jag har funderat på varför jag når den känslan nu oftare än vanligt? Innerst inne vet jag vad det beror på. Svaret är att jag blivit påmind om livets skörhet. Om att vi inte för alltid kommer att vara här. 

Jag är nu inne i process att ta ett långsamt farväl till en för mig nära människa. Vi har tack och lov ännu tid kvar. Vi hinner ännu tala. Jag hinner ännu ta del av hens livsvisdom. Men det kommer att vara under en begränsad tid. 

Den insikten - att vi inte för evigt har våra nära och kära bredvid oss - har påmint mig om vikten att stanna upp, att värdesätta det lilla i livet. För visst kan det vara så att det i det lilla ligger det stora?

Trevlig morsdag!

Kikar in här för att snabbt önska alla mammor en riktigt bra morsdag!

Bloggen har vilat i några veckor. Det har varit bråttom med olika grejer, både jobbmässigt och privat. Dessutom har en för mig mycket nära människa insjuknat allvarligt, och det drar ner på skrivlusten. Återkommer till bloggen sedan när tiden är den rätta.

Men som sagt: FIN MORSDAG TILL ALLA MAMMOR! Och kanske lite speciellt till alla er lejonmammor där ute.

Önskar att han var en vanlig pojke

Våren har anlänt till vårt kvarter. Plötsligt ser man grannarna pyssla ute på gården. Barnen springer mellan gårdarna och lekparken. Så också vår Anni.

Hon har i dag lekt med barnen i grannskapet. Barn som åldersmässigt är närmare Anton. De har på ett fint sätt tagit hand om henne, fast hon är yngst i gänget. Hon har njutit och haft roligt. Och det tycker mitt morshjärta om.

Senare ikväll sa hon "mamma, jag önskar att Anton skulle vara som en vanlig pojke. Som en vanlig och lugn pojke. Då skulle han kunna vara med oss och leka. Han skulle kunna vara en vanlig storebror som för mig till lekparken".

Och mitt morshjärta gick lite sönder. Är det nu det börjar? Att hon allt mera börjar se skillnaden till "normalstörda" barn, och önskar det vore annorlunda?

Vi gick sedan en diskussion kring hennes önskan. En diskussion som slutade med att hon sade att kanske det ändå inte gör nåt att han är annorlunda. Att hon ändå älskar honom. 

Vårt liv är på sitt eget, kanske lite underliga, sätt underbart. Tungt, ja. Men ändå värdefullt. Men visst sätter den sin prägel på oss. Anni kommer att behöva vårt stöd när hon ska lära sig att pendla mellan de båda världarna: den normalstörda och den annorlunda. 

Men lär hon sig den konsten (och det kommer hon!) kommer hon att kunna ta det bästa av bägge världarna. Och det tror jag är en rikedom. 

Dagens pärla

Jag går sakta mot butiken. Jag lyfter ansiktet mot himlen. Regndropparna smeker mina kinder. Jag stannar, blundar, andas. Njuter. 

Detta är min stund för dagen. Jag känner hur min puls går ner när min inre radarknapp vrids till off-läge. Jag sänder en tacksam tanke till henne som gav mig denna stund. Detta är min pärla för dagen.

Min man brukar säga att man för var dag som går borde hitta "pärlan för dagen". Den lilla stunden i vardagen som ger dagen ett skimmer. Erkänner att jag ofta glömmer bort att stanna upp och reflektera kring vilken stund av dagen som blir min pärla.

Ibland har jag bara för bråttom för att stanna upp. För bråttom för att känna efter. En del dagar har jag för mycket oro, stress, ångest och sorg för att orka känna efter vilken min pärla för dagen var. Ger mig ett inre löfte att bli bättre på att känna efter mina dagens pärlor. Hur kom jag i dag på min pärla för dagen?  

Dagen har varit minst sagt intensiv. Natten (de senaste tre nätterna) har varit extra tung med barnen. Sömnbristen har sitt pris, fast jag ibland tror att jag vant mig. Men efter en period på sju år med sömnstörningar, på grund av barn, så känns de extra jobbiga nätterna ända in i ryggmärgen.

Anton har varit på ett extra fartfyllt humör. Anni har 5-årstrots med besked. Min man har jobbat natt, och ska jobba även nästa natt. Han har alltså behövt sova för att orka hålla koll på säkerheten i stan. Vi har haft prinsesskalas för den lilla damen. Vilket var underbart. Men ljudnivån gjorde denna trötta mammas huvud lite mosigt.

Men sedan kom räddningen. En av mammorna som kom på kalaset med sitt barn lyssnar på mig när jag säger att jag ännu borde gå till butiken med barnen. Men att det regnar. Och att bara själva butiksbesöket brukar vara rätt krävande när jag har barnen med mig. Och att regn gör det hela extra jobbigt.

Denna underbara mamma säger till mig: "gå du till butiken. Jag är med barnen."

Och jag känner lättnadens känsla sköljer över mig. Jag får en stund för mig själv. En stund när radaren inte är påslagen. Och jag vet att den underbara mamman förstår mig till fullo. Hon lever även själv i landet Annorlunda. Hon ser i min blick att en ensam promenad till närbutiken är precis vad jag behöver nu.

Min pärla för dagen var alltså en 15 minuters promenad tur retur till butiken. Den lilla stunden ska jag bevara i min själ. Det var en stund när jag kunde stanna upp, känna efter och vara tacksam. Tacksam över mitt liv som trots tendenser till berg- och dalbana är det vackraste liv jag vet. Vilken var din pärla för dagen?

Den märkliga känslan

Anton är på avlastning och jag trycker undan det gnagande mammasamvetet. Jag vet att detta är nödvändigt, med tanke på allas vårt välbefinnande. Anni får vara i fokus hela helgen. 

I dag är vi tillsammans bara hon och jag. Vi har varit till stan och handlat inför hennes prinsesskalas nästa lördag. Hon får välja vilken film hon ville se på, en prinsessfilm lär det bli. Anton tycker inte om ritade (har nog svårt att gestalta dem), så det är inte mycket ritat som ses hos oss. Anni får passa på nu när han är borta.

Hon får även bestämma maten i dag. Ärtsoppa blev valet. Anton är allergisk mot ärter så denna nationalrätt hör inte vår vardag till.

För mig känns det märkligt att vara hemma med bara ett barn. Så konstigt lugnt, att inte behöva ha radaren på hela tiden och förutspå vad Anton gör.

Känns också konstigt att kunna ha upp mellandörrarna mellan matsal och vardagsrum. Dörrarna brukar till vardags vara låsta så att de bromsar vår lille herres framfart. En bukett tulpaner står på TV-bordet, nåt som inte heller skulle vara möjligt med min älskade pojke i huset. Det är sådana små grejer som gör det så kännbart för mig att han inte är hemma just nu. Öppna dörrar och blommor i vardagsrummet.

Denna helg ska jag alltså försöka sova ut på morgnarna, spendera tid med Anni och trycka min radarknapp i OFF-läge. I morgon kl 14.00 trycks dem på ON igen, för då hämtar jag hem gossen. Vilket kommer att vara underbart. 

Ps. vill du lyssna på mina tankar om livet i landet Annorlunda kan du klicka på länken här:: Familjeliv (en intervju i radio Vegas program Familjeliv)

Ha en bra helg!

Jag hoppas du en dag förstår. Och förlåter.

Anton har somnat. Jag sitter här bredvid din säng och skriver detta. Du har inte ro att somna än. Du vill berätta om din dag. Om din födelsedag. Du fick sjukhuslegon, precis som du önskat dig. Och hula hula ringen. Det har varit bra på dagis också får jag höra. 

Du stiger upp och klättrar upp i min famn. Du vill kramas. Jag viskar till dig: jag älskar dig. Och du svarar: jag också. Ända till solen och månen och Afrika och Australien.

Värmen sprider sig i mitt hjärta. Jag är så oerhört tacksam över att just du blev min dotter, då för fem år sedan. Din förmåga till kärlek, empati och omtanke är sällsam. Samtidigt har du en beslutsamhet och självständighet som ibland ställer till det för dig. Jag önskar du lär dig att använda envisheten klokt, som en styrka för det goda.

Du kan inte alltid ha det lätt, med att ha mig som mamma. Vi är nämligen rätt lika vad gäller envisheten… Kanske just därför gnistrar det ofta till mellan dig och mig. Nästan dagligen. Jag håller ännu på att lära mig att välja när det är värt att ha viljornas kamp med dig.

Du hamnar också att kämpa dig fram i vår familj. För att bli hörd. Alltför ofta får du av mig höra meningar som: 
- vänta du Anni. Mamma hjälper först Anton…
- Anni, du kan göra det där själv. Du klarar det. Mamma måste hjälpa Anton…

Du har ända från din födsel hamnat att anpassa dig till ett liv som långt kretsar kring Anton. Du har hamnat att mogna fortare än jag önskat mig. Men så har vårt liv varit, här i landet Annorlunda.

Jag tänker ibland på hur du senare i livet kommer att komma ihåg din barndom. Kommer du att komma ihåg våra stilla kvällssamtal, när Anton somnat? Kommer du att minnas hur vi då brukar lova varandra att alltid älska varandra, oavsett vad? 

Kommer du att komma ihåg hur vi då - i lugn och ro - brukar prata om allt det roliga vi skall göra tillsammans, bara du och jag? Eller när du kokade mat med pappa? Kommer du att komma ihåg hur vi kiknar av skratt när vi med Anton på kvällarna busar i mammas & pappas säng? 

Ibland blir jag ändå rädd. Jag blir rädd för att du mest ska komma ihåg hur du hamnade att vänta på Anton. Eller hur vi stod där mitt på torget medan han strejkade att röra på sig. Eller när folk ser så där konstigt på oss, när vi står där i butikskassan. Jag kan ibland oroa mig för att det jobbiga och svåra ska ligga överst i dina minnen. För det går inte att neka till att vår vardag är rätt kämpig.

Om du någon dag känner ilska mot mig eller landet Annorlunda hoppas jag att du vågar ge utlopp för dina känslor. Det är ok att känna. Även jobbiga känslor. Jag hoppas att du aldrig känner att du behöver dölja dina känslor för mig.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du en dag ska komma att förstå varför vårt liv är som det är. Att du ska kunna förlika dig med tanken om hur vårt liv här i landet Annorlunda har format dig. Och mig. Hur vi alla präglas av den. Med tiden hoppas jag att du kan vända denna unika erfarenhet till en styrka. Till en rikedom.

Jag hoppas du den dagen också i ditt hjärta kan förlåta mig för mina brister. För alla de stunder du hamnat att vänta. För stunderna när jag hamnat att rusa efter Anton, mitt i ett samtal med dig. Jag hoppas du den dagen förstår mina val. Jag hoppas du då kommer ihåg den kärlek jag känner för dig.

Ja, du har en bror som är unik. Men du ska veta att vi alla är unika. Du är lika unik som han. Du är värdefull precis som den underbara, envisa, älskade lilla människa som du är. Du ska veta att du för alltid äger mitt hjärta.